Jag älskar att läsa biografier om Frälsningsarméns pionjärer. Jag inspireras av deras mod, av deras idérikedom och initiativkraft.För en tid sedan läste jag om Kommendör Frederick Booth-Tucker (1853-1929) som var svärson till Frälsningsarméns grundare William och Catherine Booth. Han var engelsman men föddes i Indien, utbildade sig vid Cheltenham College i England och studerade sedan juridik i London. Hans livsbana var egentligen förutbestämd av familjetradition. Han skulle bli tjänsteman i den indiska civilförvaltningen som sina förfäder. Han tjänstgjorde också en tid som ämbetsman i där efter sina studier.
Men så kom Gud! Frederick blev omvänd vid ett av Moodys möten i London och kom sedan i kontakt med Frälsningsarmén, där han blev officer och gifte sig med William Booths dotter Emma. Hans engagemang i Frälsningsarmén innebar att han fick försaka alla tidigare ekonomiska förmåner och att han ställde sitt liv under någon annans ledning, helt i Frälsningsarméns tjänst.
Så småningom blev han sänd av Frälsningsarmén till Indien tillsammans med tre andra officerare för att starta arméns arbete där.
Tucker tog det som sin livsuppgift att arbeta bland Indiens alla kastlösa. Ett utdrag ur Mackenzies biografi över honom visar hur han identifierade sig med denna undertryckta grupp av människor:
”Ibland vände sig folk emot honom. Det hände någon gång att hela byar stängde varje dörr och… även vägrade honom dricksvatten. En gång blev Tucker och överste Weerasooriya praktiskt taget bortkörda från en by i Gujerat… Trötta och med såriga fötter lade de sig att sova i skuggan av ett träd. Byborna började känna sig ångerfulla, ty indiern är av naturen gästvänlig och tillmötesgående. … de gingo ut ur byn för att se vad det blev av dem. De funno dem sovande, och de lade märke till att även den som var en europé gick barfota. De visste att detta för en europé var höjden av självuppoffring.”
”Vi skola känna om hans fötter äro mjuka som en europés eller hårda som en indiers” viskade de och böjde sig tyst ned över Tucker. De funno att hans fötter voro mjuka och fulla av blåsor efter en lång vandring på den heta sanden.
Ångerfulla vände de sig till varandra: ”Denne man har offrat sig för oss, och vi har visat bort honom utan mat och dryck.”
Detta blev början till en stor väckelse i byn och en vändpunkt i Arméns historia i Indien.
Ett annat exempel från hans biografi är när han fick den ganska originella idén att bekämpa smittkopporna i Indien genom att importera katter. Den medicinska forskningen hade bevisat att epidemien i Indien fortplantades genom råttor. Och eftersom det inte fanns några katter i Indien då, beslutade sig Tucker för att införskaffa ett antal av dessa djur för att de skulle utrota råttorna. Men tyvärr – när allt kom till allt, åt råttorna upp katterna!
Man kan också läsa om Booth–Tucker i William Booths manifest och stridsförklaring mot 1890-talets sociala elände, boken ”I mörkaste England och vägen ut”. Där beskrivs hur Frälsningsarmén arbetade bland stora brottslingsstammar i Indien. Dessa människor var dömda från vaggan till graven att leva som brottslingar. Men Frälsningsarmén startade ett arbete bland dem och lyckades väl med att rehabilitera och ge dessa människor en värdig tillvaro.
Det berättas att en indisk tjänsteman förvånad kom fram till en av frälsningsofficerarna och sa: ”Jag fattar inte hur ni står ut med att leva bland de där varelserna…för oss är de boskap, ingenting annat.” Frälsningsofficeren svarade: ”För oss är de odödliga själar.”
Vad kan jag lära av dessa berättelser?
- Jag lär mig något om vikten av att vi identifierar oss med dem vi vill vinna för Kristus. Precis som Jesus ödmjukade sig, antog en tjänares skepnad och blev som en av oss, ödmjukade sig Booth-Tucker med de kastlösa i Indien och så vann han deras hjärtan för Kristus.
- Jag lär mig av deras mod att försöka ta itu med det omöjliga. Och jag låter mig inspireras av deras idérikedom, även om den inte alltid ledde till det de hade tänkt sig, som med råttbekämpningen
- Men framför allt lär jag mig om den attityd som de tidiga pionjärerna besjälades av. De var passionerade för andras frälsning och de gav sina liv för att vinna de allra uslaste, och de vägrade att acceptera att deras människovärde förringades. De såg varje människa som en odödlig själ.
Jesus sa: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matt. 25:40). Och pionjärernas kärlek till Jesus fick sitt utlopp i osjälvisk tjänst för andra.
Vilka förebilder de är för oss!
(Citaten är hämtade ur F.A. Mackenzie: Booth-Tucker, sadhu och helgon.)
(Detta inlägg har tidigare publicerats den 20 maj 2021)
