Del 9 – Hur man tar emot frälsningsgåvor
Då jag nu har upprepat flera gånger att Gud har gett dig
mycket mer än vad du har tagit emot, så är det berättigat att fråga: Hur gör
jag för att ta emot de frälsningsgåvor som Gud har gett?
Svaret är enkelt. Gud är en god Gud.
Han har gett dig många goda gåvor. Det finns kraft i hans löften. Och då du
handlar som om Guds löften var sanna, förlöses kraften i Guds ord.
Detta är en genomgående princip i Guds
ord. Gud har gett sina löften och om vi tror och handlar efter dessa löften så
kan undret ske.
________________________________________________
Kraften
i Guds ord frigörs då vi handlar
som om Guds löften är sanna.
________________________________________________
Låt mig ge några exempel på denna
princip ifrån Gamla Testamentet.
Röda havet (2
Mos 14)
Då
Israels barn var på väg från slaveriet i Egypten till friheten och överflödet i
det utlovade landet kom de fram till Röda Havet och kunde inte gå vidare.
Samtidigt
kom Egyptens armé ifatt dem. Egyptierna var på väg att fånga in israeliterna
och bestraffa dem för att de gav sig iväg från sin tillvaro som slavar.
Israeliterna
kunde varken komma framåt eller bakåt. De började klaga på Mose och frågade
varför han hade lurat ut dem i öknen för att dö.
Mose
i sin tur klagade på Herren och Herren svarade honom: ”Varför ropar du till mig?” – ”Lyft
din stav”.
Mose
trodde på Herren och när han lyfte upp sin stav drev Herren undan vattnet så
att israeliterna kunde gå torrskodda över.
Vad
hade hänt om Mose inte hade lyft upp sin stav? Hade israeliterna blivit
tillfångatagna då? Det ser i varje fall ut som om Herren höll tillbaka undret
att driva undan vattnet till dess Mose handlade som om Guds ord, det som Gud
talat, var sant.
Jordanfloden
(Jos 3)
Samma
sak skedde några år senare då israeliterna äntligen var framme vid gränsen till
det utlovade landet. De hade varit framme vid gränsen en gång tidigare. Då hade
de skickat in tolv spejare för att se om landet var så gott som Herren hade
lovat.
Spejarna
kom tillbaka från sin rekognosering i det utlovade landet och de hade alla
samma vittnesbörd: Landet var verkligen
så underbart och fantastiskt som Herren hade lovat!
Men, tio
av spejarna sa att det var ingen idé att försöka. Det skulle i alla fall inte
fungera. Folket som bodde i landet var stora som jättar och själva kände de sig
som gräshoppor. Två av spejarna sa emellertid att de skulle gå på Herrens ord.
I
stället för att gå framåt på Herrens ord och inta landet som Herren hade gett
dem, gick de nu tillbaka till öknen och levde där i fyrtio år eftersom
majoriteten inte trodde på det Gud hade sagt.
Jag tror
att Gud och hela himlen grät i den stunden. Gud ville välsigna sina älskade
barn med den underbara gåvan att få bo i frihet i ett land som överflödade av
fruktbarhet och välsignelser. Men i stället för att i tacksamhet ta emot det
som Gud hade gett dem, vände de tillbaka till livet i öknen med orden: ”Det kommer aldrig att fungera i alla fall.”
En hel
generation växte sedan upp i öknen och lärde sig leva ökenlivet. Det var torrt,
hett, eländigt och långt från det överflöd som Herren hade tänkt för sitt folk.
Den
uppväxande generationen trodde att detta var livet. Torrt och eländigt. Sand i
sandalerna, sand i nattskjortan, sand i maten. Man anordnade ökengudstjänster.
Torrt eländigt och meningslöst. Man trodde detta var livet, fast Herren hade
tänkt något helt annat.
Här passar verkligen Jesu ord in då han säger:
_________________________________________
Tjuven kommer bara för att stjäla och döda.
Jag har kommit för att de ska ha liv, och
liv i överflöd. (Joh 10:10)
_________________________________________
Tjuven
hade verkligen lyckats stjäla och förstöra det liv och överflöd som Herren hade
planerat för sina älskade barn.
Men
nu, fyrtio år senare står israeliterna igen vid Jordanfloden på tröskeln till
det Herren hade i beredskap för dem. Jag tror att änglarna stod på tå och
hoppades att de denna gång inte skulle vända tillbaka, utan ta emot Guds
överflöd.
Tjuven
hade verkligen lyckats stjäla och förstöra
det liv och överflöd som Herren hade planerat
för sina älskade barn
Men det fanns ett hinder kvar: Jordanfloden! Israeliterna stod på
stranden och såg över den stora floden in i det land Gud hade gett dem. Först i
ledet stod prästerna och de bar på den tunga förbundskistan. Efter prästerna
stod allt folket, vuxna och barn, med alla sina djur och andra ägodelar.
Herren hade sagt att då prästerna satte fötterna i vattnet, skulle han
ta bort vattnet. Jag kan tänka mig att prästerna tvekade länge. Om jag hade
varit en av prästerna hade jag säkert också tyckt att det hade varit bättre att
Gud först tog bort vattnet och att vi sedan tryggt kunde gå över floden. Men
Herren tog inte bort något vatten. Han väntade på prästerna.
Och prästerna bestämde sig. De demonstrerade sin tro på Gud och på vad
Gud hade sagt och handlade som om Guds ord var sant. Prästerna tog ett steg
rakt ut i vattnet och då tog Gud bort
vattnet!
Nästa tisdag, i del 10, ska jag berätta mer om att det är precis samma princip som gäller då det gäller vår frälsning.