Tecken och under

Apostlagärninarna 12/12

Utgångspunkten för den förra lektionen var lärjungarnas bön i Apg 4:24-30. Den bönen slutar med orden "Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn."

För lärjungarna var tecken och under inte något avlägset som de bara hade läst eller hört talas om. Tecken och under var en del av deras vardagsverklighet. Redan i det andra kapitlet i Apg. läser vi att "många under och tecken gjordes genom apostlarna" (v.43). Något senare står det i Apg 5:12 "Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket".
Men det var inte bara apostlarna som utförde tecken och under. Det utfördes även av andra kristna. "Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket"(Apg 6:8). Då lärjungarna sedan spriddes ut över landet genom förföljelsen i Jerusalem, fortsatte det på många olika platser. Filippos kom till Samarien och folket där hörde honom tala
"såg de tecken han gjorde" (Apg 8:6). Det står också att Simon "häpnade när han såg vilka tecken och under som skedde" (Apg 8:13).

Också senare under Paulus missionsresor utfördes tecken och under. det står att Paulus och Barnabas "talade öppet och frimodigt i förlitan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta dem göra tecken och under" (Apg 14:3).

Tecken och under var ett normalt förkommande inslag i lärjungarnas tjänst och var ett bevis på att Herren samverkade med dem: "Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det" (Mark 16:20)

Dessa tecken
Då Jesus tog avsked av sina lärjungar. sa han: "Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska." (Mark 16:17-18).

I Apostlagärningarna ser vi hur Jesu förutsägelse går i uppfyllelse:

- Jesus hade sagt att de skulle driva ut onda andar, en fortsättning på Jesu verksamhet. I det femte kapitlet fördes det fram många människor "som plågades av orena andar, och alla blev botade" (v.16). I Samarien, där Filippos verkade, var det många som hade orena andar som for ut med höga skrik (Apg 8:7). Vi läser också om hur Paulus befaller de onda andarna att fara ut (Apg 16:18 och 19:12)

-Jesus hade sagt att de skulle tala nya tungomål. På pingstdagen började de alla tala i nya tungor (Apg 2:4). Då Petrus senare talade i Kornelius hus "föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den heliga andens gåva blev utgjuten också över hedningarna; de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud." (Apg 10:44-46). I kapitel 19 möter Paulus en grupp lärjungar "och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade" (Apg 19:6 FB)

-Jesus hade sagt att de skulle ta ormar i sina händer. Då Paulus förliste med skeppet på väg till Rom tog de sig iland på ön Malta. Där högg sig en huggorma fast i hans hand. "Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud" (Apg 28:5-6).

-Jesus hade sagt att de inte skulle bli skadade om de drack dödligt gift. Något sådant exempel finns inte med i Apostlagärningarna, men det berättas att Josef Barnabas, som är omnämnd i Apg 1:23, en gång drack dödligt gift utan att bli skadad av det.

-Jesus hade sagt att de skulle göra de sjuka friska. I Apostlagärningarna finns det många exempel på det. Det börjar med en lam man vid Sköna porten (Apg 3) och fortsätter sedan med en mängd exempel med många människor med olika slags sjukdomar genom hela Apostlagärningarna.

De som tror

Jesus sa att dessa tecken skulle följa dem som tror. De ska inte bara följa apostlar, profeter och lärare, men alla som tror.
Har vi slagit oss till ro och bedriver vår kristna verksamhet på en nivå där vi själva kan kontrollera det som sker? Räknar vi med att Jesus kan ingripa på ett övernaturligt sätt? Eller är vi nöjda med att själva kunna styra det som händer genom att sätta vår lit till mänskliga förmågor?

Vi borde kanske på nytt sträcka oss ut och be bönen som lärjungarna bad i i Apg 4:
"Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn."

Frågor till samtal och eftertanke

1. Samtala om likheter/olikheter mellan den första församlingen och dagens församlingar då det gäller förekomsten av tecken och under. Varför är det så?

2. Samtala om frågorna i studiehäftet:

A - Har vi slagit oss till ro och bedriver vår kristna verksamhet på en nivå där vi själva kan kontrollera det som sker?

B - Räknar vi idag med att Jesus kan ingripa på ett övernaturligt sätt?

C - Eller är vi nöjda med att själva kunna styra det som händer genom att  sätta vår lit till mänskliga förmågor?

3. Vad kan vi göra för att Guds kraft ska bli mer närvarande i våra dagar?

4. Samtala om det kapitel deltagarna läst i Apostlagärningarna till dagens samling (Kapitel 10). Var det något speciell som ”talade” till dig eller något som väckte frågor?

5. Utvärdering. Samtala om dina intryck av att vara med i samtalsgruppen om Apostlagärningarna. Vad tycker du har varit bra? Vad skulle kunna göras bättre?

I Jesu namn

Apostlagärningarna del 10 av 12

I det tredje, fjärde och femte kapitlet i Apostlagärningarna möter vi ofta uttrycket "I Jesu namn". Apg 3:6+16; 4:7+10+12+17+18+30; 5:28+40+41.

Då apostlarna blev förhörda av Rådet frågade rådsherrarna: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?" (Apg 4:7 FB). Petrus svarade: "...i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn" (Apg 4:10 FB).

Lärjungarna verkade ständigt i Jesus namn:
-De helade sjuka i Jesu namn (3:6)
-De förkunnade i Jesu namn (5:28)
-De bad om tecken och under i Jesus namn (Apg 4:30)
-De förkunnade att Jesus är det enda namn som kan frälsa (4:12)
-De blev förbjudna att ta la i Jesu namn (5:40)
-De gladde sig över att förnedras för namnets skull (5:41)

Lärjungarna verkade inte i sitt eget namn. Grunden för verksamheten var inte deras styrka, makt, kunskap eller erfarenhet.

I sig själva var de bara enkla och olärda män (4:13). Men de verkade i någon annans namn, och i det namnet fanns all den kraft de behövde för att kunna utföra sin kallelse.

Att göra något i någon annans namn innebär att göra det
-på uppdrag av någon
-med uppdragsgivarens hela auktoritet bakom sig
-med tillgång till uppdragsgivarens resurser

Om jag ska lösa in en check på någon annans bankkonto, kommer jag inte att lyckas förrän jag fått ägarens namnteckning skrivet på checken. Då kan banken se att jag gör det i ägarens namn. På uppdrag av, och med fullmakt från den som har auktoritet över bankkontot.

Ännu ett exempel på att handla i någon annans namn:
En kvinnlig polis står på landsvägen och stoppar en långtradare som kört för fort. Hon kanske till och med säger: "Stanna i lagens namn". Långtradaren stannar och chauffören klättrar ned. Han är nästa dubbelt så stor som den kvinnliga polisen och minst fyra gånger så stark. Det finns ingen egen auktoritet i den kvinnliga polisens person. Trots det bävar den stora långtradarchauffören. För han vet att bakom den obetydliga polismannen som står framför honom står en annan makt av en helt annan storleksordning: hela Sveriges poliskår, hela Sveriges rättsväsen. Sveriges regering och riksdag. Därför bävar långtradarchauffören.

Om däremot vår lilla kvinnliga polis skulle försöka gå runt på sin fritid och kommendera folk "i lagens namn", skulle det snart visa sig att det inte fungerade. Kraften låg varken i personen eller i bara namnet, men i att personen verkade på uppdrag av den som hade kraft och makt.

På samma sätt kan vi se hur kraften fungerade i apostlarnas liv. De litade inte på sin egen kraft, men verkade på uppdrag av Herren och i harmoni med Guds plan. Därför kunde auktoriteten och kraften frigöras i deras tjänst.

Att be i Jesu namn
Vi finner många bibelord i Bibeln som talar om löftet att när vi ber om något i Jesu namn ska vi få det som vi bett om. (Joh 14:13; Joh 15:16; Joh 16:23-24).

Men det betyder inte att vi ska få det vi ber om bara vi avslutar bönen med orden "i Jesu namna, Amen". Att be i Jesu namn betyder något mer än det.

Att be i Jesu namn betyder att be i harmoni med Guds vilja. När vi kommer in i en så djup gemenskap med Herren i vår bön att hans Ande får forma vår bön, då ber vi i Jesu namn. På hans uppdrag, med hans auktoritet, med hans kraft.

När vår bön blir ett med Guds vilja, då samarbetar vi med Gud i vår bön och himlens resurser kan frigöras i vårt liv på samma sätt som de kunde det i de första apostlarnas liv.

Frågor för samtal och självstudium

 

1. I texten ovan står det: ”De litade inte på sin egen kraft, men verkade på uppdrag av Herren och i harmoni med Guds plan”

                      a) Vad innebar det för lärjungarna att inte lita på sin egen kraft?

                      b) Finns det en risk att kyrkan och dagens kristna litar på sin egen kraft?
                          Förklara varför, eller varför inte?

                      c) På vilket sätt kan vi verka på Herrens uppdrag idag?
                          Vilka är förutsättningarna för det?

2. Samtala om löftena om bönhörelse då vi ber ”I Jesu namn”

                      a) Vad är förutsättningarna för at vi kan be i Jesu namn?

                      b) Hur kan vi veta om vi ber ”på uppdrag av Herren”?

3. Samtala om det kapitel deltagarna läst i Apostlagärningarna till dagens samling (Kapitel 9). Var det något speciell som ”talade” till dig eller något som väckte frågor?

4. Be deltagarna läsa kapitel 10  i Apostlagärningarna till nästa samling