Torsdagskrönikan - UNDERCOVER

 

Undercover

Jag fick en vänförfrågan från en kollega som på sociala medier kallade sig ”En Jesu efterföljare, förklädd till frälsningsofficer”.

Jag tyckte att det var en festlig beskrivning av hur vi fungerar som kristna. Vi tar på oss olika uttryck som representerar vår del av kristenheten. Men dessa uttryck är bara yttre förklädnader för det som vi innerst inne är. Antingen vi tar på oss Frälsningsarméns uniform, en pingst- eller baptistkostym, eller kanske en svenska kyrkans prästkrage, handlar det ytterst om att vi vill vara Jesu efterföljare.

Vi är Jesu efterföljare även om vi ibland gör tjänst ”undercover”. Att arbeta undercover betyder att man arbetar under en täckmantel, så som poliser ibland infiltrerar kriminella kretsar, för att få information och kunna reda upp i destruktiva organisationer och sammanslutningar. Och ibland är det kanske lättare att komma människor inpå livet om vi bara möter dem som representanter för en organisation i stället för som Jesu efterföljare. Jag undrar ibland vad människorna ser när de möter oss. Är det bara uniformen och det den representerar som de ser, eller ser de något djupare? Är det Frälsningsarmén som organisation som människorna möter i våra liv, eller är det vår sanne uppdragsgivare, Jesus?

Å andra sidan kan vi fundera på om det ibland oss finns människor som är förklädda till Jesu efterföljare, men som egentligen bara är medlemmar i en organisation. De har på sig uniformen, det yttre uttrycket för sin kyrka, men saknar den levande relationen till Jesus själv.

William Booth fick en gång frågan om han inte var bekymrad över att så många lämnade Frälsningsarmén. Då svarade han: Det som bekymrar mig mest är inte de som lämnar oss, utan de som står kvar, men som har lämnat oss i sina hjärtan.

När man i Gamla testamentet skulle inviga Salomos tempel började folket lova Herren för hans godhet och nåd. Då uppfylldes huset av ett moln. Molnet representerade Herrens härlighet och det var så kraftfullt, att prästerna för molnets skull inte längre kunde stå där i templet och göra tjänst. Där föll alla täckmantlar av och det var bara Herrens egen härlighet som betydde något.

 

Vi kristna representerar inte och behöver inte försvara någon organisation eller kyrka. Vi är framför allt Jesu efterföljare. Det är han som är vår uppdragsgivare. Låt oss aldrig glömma i vems tjänst vi står. Låt oss tjäna honom med glädje och lova och prisa honom för hans godhet och nåd till dess att hans härlighet tar över. Då faller alla förklädnader och vi får bara vila i det vi egentligen är som kristna: Jesu efterföljare.