Stefan Gustavsson skriver i en ledare i Världen idag: "Debatten kring abort, som präglat tiden innan EU-valet, har återkommande gett mig en känsla av déjà vu. Även abort är en fråga där det i vår demokrati bara får lov att finnas en uppfattning som kan betraktas som hedervärd. Råkar du göra misstaget att stå för ett självständigt tänkande ska du obönhörligt jagas med mediala blåslampor."
Nu basunerar media ut att en före detta EU-politiker för fyra år sedan röstade emot abort. Precis som om det vore självklart att varje tänkande människa skulle vara för abort. I dagens samhälle är sanningen mestadels subjektiv, vad man känner är rätt eller vad man känner är fel. Men inte då det gäller abort. Det är en av de få frågor där man tror på en absolut sanning, nämligen att abort skulle vara en självklar rätt.
Men så enkelt är det inte. Jag tror att alla egentligen är emot abort. I alla fall i den åttonde månaden av graviditeten. Då talar man inte längre om att kvinnan har rätt till sin egen kropp. Vad frågan egentligen gäller är hur långt fram i graviditeten man kan göra abort. Plötsligt är inte frågan lika självklar.
I svensk lagstiftning har man bestämt att i ett visst ögonblick av graviditeten upphör barnet att vara en del av kvinnans kropp och blir en egen individ. Det förstår ju alla att det inte plötsligt sker någonting som omdefinierar fostret till en människa. Tidpunkten har fastställts utan att tro att det just det dygnet inträffar något livsförvandlande.
Det vore kanske värt att närma sig frågan som man inte får diskutera med lite mer ödmjukhet. Allt är inte självklart. Någonstans menar alla att det kommande barnet är en skyddsvärd individ. Frågan gäller snarare när detta inträffar.
Naturligtvis ska en kvinna få bestämma över sin egen kropp, men någonstans så finns det två skyddsvärda individer som måste försvaras.
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar