Om sakramenten

Få frågor har vållat så mycket splittring inom kristenheten som frågan om sakramenten. Stora strider har utkämpats där kristna står emot varandra för att försvara sin sakramentssyn. Hur många sakrament ska det vara? Vilka sakrament ska det vara? Hur ska de utföras? Hur ofta ska de utföras? Vem får vara delaktig i sakramenten?

Ordet sakrament finns inte i Bibeln. Det kommer från det latinska ordet "sacramentum" och det används för att översätta det grekiska ordet "mysterion". Det latinska ordet innebär att något är heligt och det grekiska är samma som vårt mysterium. En ofta förekommande tanke då det gäller sakramenten är att Gud verkar på ett speciellt sätt i förbindelse med att vi utför en helig handling. Sakramenten betecknas också som "nådemedlen" med tanke på att Gud där utför en speciell handling av bara nåt

Orsaken till att ordet sakrament inte förkommer i Bibeln är förmodligen att man inte hade urskiljt några speciella handlingar som sakrament. Visserligen döpte man nya kristna som ingångsrit för att föras in i den kristna församlingen och visst bröt man bröd och höll måltid med varandra. Men det var mer en riktig måltid man åt och inte en ceremoniell rit.

För kyrkofadern Augustinus handlade inte om två eller sju sakrament. För honom fanns det ett odefinierat antal heliga handlingar utan att det fanns något fast antal. FaderVår och korstecknet var exempel på sådana sakrament.

Så småningom fastnade kyrkan för sju sakrament: dop, konfirmation, bikt, äktenskap, prästvigningen, de sjukas smörjelse (även kallad sista smörjelsen) och nattvarden.

Efter en tid infördes mer och mer dessa sju sakrament även i den ortodoxa kyrkan.

Då den protestantiska kyrkan växte fram avgränsade man där sakramenten till två: Dop och nattvard. 

Alla kyrkor har en mer eller mindre definierad teologi om sakramenten. De utgår alla mer eller mindre från samfundets bibelförståelse. Några av sakramenten är klart definierade i Bibeln och andra är helt frånvarande i Bibeln, som till exempel konfirmationen, prästvigningen och den sista smörjelsen. 

Å andra sidan har man inte tagit med andra handlingar, inte ens sådana som Jesus själv uttryckligen gett befallning om: "Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter" (Joh 13:14). En så klar befallning finns inte om någon annan handling som vi betecknar som sakrament.

Så olika kyrkor och samfund har gjort sina urval om vad som ska vara sakrament. Några har sju, några har två och några har inga sakrament alls. 

De olika samfunden har också satt upp olika gränser för vilka som får att ta emot sakramenten. Till exempel får inte vi protestanter ta nattvarden i en katolsk nattvard. I den lutherska nattvarden får bara de som är döpta ta del och i en del av väckelserörelserna har, eller hade, olika avgränsningar om vilka som fick ta nattvarden, för att hålla nattvardsbordet "rent".

Även om de flesta kyrkor har både dop och nattvard så har dessa sakrament olika betydelser i olika kyrkor. 

Nattvarden
- I den Lutherska kyrkan har nattvarden med förlåtelse och rening att göra och brödet och vinet är symboler för Kristi kropp och blod.
- I den katolska kyrkan är brödet och vinet inte symboler för Kristi kropp och blod, utan då man samlas till nattvarden förvandlas brödet och vinet till Kristi kropp och Kristi blod. Det kallas för Transsubstantiation, det vill säga att substansen förändras till att vara Kristi kropp och Kristi blod, även om det ser och smakar som bröd och vin.
- I de flesta "frikyrkor" är nattvarden helt enkelt en minnesmåltid som där vi ställs inför Jesus lidande och död.

Dopet
- I den Lutherska kyrkan tillämpas oftast barndop där det är föräldrarna som avgör om den nya människan ska döpas eller inte. Den som genomgår dopet har inte blivit tillfrågad och vet normalt inte vad som händer. Sedan kan dopet bekräftas i konfirmatonen då man uppnått en ålder då man själv kan avgöra om man vill ställa sig med i den kristna kyrkan.
- I de flesta frikyrkorna är dopet en bekännelse av att man begraver den gamla människan och står upp till nytt liv i Kristus.

Även om de flesta kyrkor har både dop och nattvard genomförs de normalt inte efter den bibliska förebilden. Både i den Lutherska kyrkan och i frikyrkorna har man en förberedelsetid innan dopet. I Lutherska kyrkan har man dopssamtal med föräldrarna och i frikyrkorna måste man ofta gå en dopsförberedande undervisning. I den första församlingen döptes man omedelbart då man blivit frälst.

På samma sätt är det med nattvarden. Den bibliska nattvarden var en riktig måltid, medan sakramentet nattvarden idag är en symbolisk måltid och inte en plats där man äter sig mätt i gemenskapen. 



Hur kommer det sig då att det finns kyrkosamfund som inte alls praktiserar sakramenten? Ja,det finns naturligtvis många svar på den frågan, men kanske tänker man på samma sätt som alla andra samfund då det gäller befallningen om fottvagning: Befallningen om fottvagning betyder inte att vi ska tvätta varandras fötter. Det är mer en symbol på att vi ska betjäna och vörda varandra.


Kanske tänker man så i de samfund som inte praktiserar sakramenten: Det är inte den yttre riten, symbolen som är det avgörande utan innehållet, vad den symboliserar.


/PB