Vi fick bo i ett likadant hus som vi hade bott i 25 år tidigare med en fantastisk utsikt över Oslofjorden. Men det allra bästa var att vi fick bo granne med vår mellanson och hans fru samt deras två döttrar. Barnbarn som kommer och hälsar på varje dag. Något sådant hade vi aldrig upplevt tidigare. Ibland överraskar Herren med extra bonus. (Bilden utsikten från vår nio meter långa balkong ut mot Oslofjorden).
Det var meningen att vi skulle bo där i två år, men de två åren blev till fyra.
Vi hade vårt kontor på officersskolan men huvuddelen av tiden reste vi runt i landet för att besöka löjtnanter och för att ha möten/bibelhelger.
Längst uppe i norr i Norge ligger Vadsö. Där startade Frälsningsarmén Polarteamet, en ettårig lärjungaskola för ungdomar. Vi fick många tillfällen att besöka Vadsö. Dels hade vi en av våra löjtnanter som kårledare där och dels hade vi undervisning för Polarteamet. För att komma till Vadsö börjar man med flyg till Kirkenäs. Det är ungefär lika långt från Oslo som Rom. Kirkenäs ligger nära den ryska gränsen och närmaste stad är Murmansk. Därefter flyger man vidare med ett litet propellerplan först till Vardö, sedan till Båtsfjord, sedan till ett ställe till som jag inte kommer ihåg vad det heter för att till slut landa i Vadsö. De där småplanen de flyger i alla väder. Även i snöstorm. Om de inte klarar att landa gasar de på och lyfter igen. Om det inte går på första försöket brukar gå på andra eller tredje försöket. Jag kan tänka mig att flygresorna gjorde deltagarna i polarteamet till energiska bedjare. De flesta av dem är nu officerare.
Det blev också många resor till de västra delarna av territoriet, Island och Färöarna.
Förutom att resa land och rike runt för att besöka löjtnanterna anordnade vi fyra "löjtnantskurser" som de måste gå igenom för att bli kaptener.
Rut och jag vet nog bättre än de flesta hur det känns att komma ut på sin första kår som nybakad löjtnant. Vi har hört alla berättelser och torkat alla tårar då vi samlade dem till den första löjtnantskursen efter bara några månader ute på sin kår.
Det var framför allt två problem som orsakade mycket frustration:
Problem nummer 1: Det finns inga underbefäl på kåren som kan hjälpa till att ta ansvar.
Problem nummer 2: Det finns underbefäl på kåren. Underbefäl som vet hur löjtnanter borde vara.
Fyra år går fort. Sammanlagt har vi bott i Norge i tretton år. Våra tre söner är uppvuxna i Norge. Norge kommer alltid att ha en stor plats i vårt hjärta. Det var också fantastiskt att få leva sida vid sida med en av sönerna, en svärdotter och två barnbarn.
Men tiden går och efter fyra år var det dags att flytta hem till Sverige igen.
/PB
Fortsättning följer på onsdag
De tidigare inslagen finner du här: https://rupeba.blogspot.com/2020/06/mitt-vittnesbord.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar