Nyss hemkommen från ett par utlandsveckor med begränsad internettillgång finns det alltid en hel del nytt att upptäcka på nätet.
En av de många saker som väckte mitt intresse var Björn Horsts inlägg om syndapoliser. Björn uttrycker frustration över människor som ser sig själva som rättfärdiga och som ser som sin uppgift att påtala alla andras synder. Jag delar Björns frustration och det är väl få saker som Jesus så starkt går tillrätta med som den gruppen av människor.
Är det bra eller dåligt med syndapoliser?
Ja, det beror kanske vilka associationer vi har till begreppet poliser. Någon kanske ser polisen som just den som hela tiden försöker hitta fel i mitt beteende och på olika sätt rätta till mitt levnadssätt. För andra kanske polisen representerar den goda kraften i livet som hjälper mig att hitta rätt.
Då jag som femåring bodde med mina föräldrar i Frankrike var vi en sommar på semester i Nice. På väg till stranden tappade jag en dag kontakten med mina föräldrar i folkvimlet och kunde inte hitta dem. Jag sprang länge och letade utan resultat. Till slut förstod jag att jag inte kunde hitta dem. Jag såg en polis i blå skjorta och tropikhjälm stå i en gatukorsning och dirigera trafiken. Gråtande gick jag fram till polisen och sa ”J'ai perdut mama = Jag har tappat bort mamma”. Polisen vinkade till sig en annan polis och följde själv med mig till polisstationen. Då mina föräldrar flera timmar senare förstod att de inte kunde hitta mig ute i folkvimlet, gick de uppgivna till polisen. Där satt jag på disken och åt glass medan polisen berättade sagor för mig.
Sådan poliser tycker jag är OK. Syndapoliser som hjälper mig att inte gå vilse utan att komma rätt.
Men om man bara ser på syndapolisen som den som påtalar vad jag gör för fel och talar om hur jag borde göra i stället så behöver inte heller det vara så negativt.
Profeterna i det gamla testamentet gör i stort sett det hela tiden. De pekar på folkets synd och talar om hur folket borde göra i stället. Profeterna blev normalt inte så populära men de fortsatte ända att påtala folkets synd.
Johannes döparen fortsätter i samma stil och kallar folket som lever i synd vid diverse namn som ingen nutida profet skulle våga använda till sina åhörare i dag.
Till och med Jesus uppträder som syndapolis då han säger till kvinnan ”Inte heller jag fördömer dig. Gå nu och synda inte mer”(Joh 8:11). Han betecknar kvinnans handlingar som synd och uppmanar henne att inte fortsätta med den synden.
De allra tydligaste syndapoliserna är väl alla goda föräldrar som ständigt talar om för sina barn vad de måste sluta göra och vad de ska göra i stället.
-Du får inte röka!
-Du får inte dricka!
-Du får inte ha sex!
-Du får inte cykla utan hjälm!
-Du får inte komma hem efter tio!
Till och med då man skriver ett blogginlägg mot syndapoliser så gör man sig själv till syndapolis. Man talar om vad andra gör för fel och talar om hur de borde göra i stället.
Det finns en risk då man säger att vi inte ska vara syndapoliser. Risken är att vi slutar tala om synden och låtsas som om det inte finns det som är rätt och det som är fel. Om gränsen mellan rätt och fel suddas ut så finns det inget behov för nåd och förlåtelse. För om det inte finns något som är fel, då kan man ju inte göra fel och då behöver man varken nåd eller förlåtelse och då dog ju Jesus på korset helt i onödan.
Nej, jag tror att det behövs syndapoliser i dag. Det behövs människor som vågar tala ut om att det är orättfärdigt att behandla människor som handelsvaror i prostitution och trafficking. Det behövs syndapoliser i dag som talar om att det är fel att utnyttja människor för sina egna syften.
Men det är naturligtvis skillnad om man påtalar det som är fel av omtanke och kärlek eller om man gör det för att man tycker att man själv lever ett rättfärdigt liv och vill sätta andra på plats. Den sistnämnde gör sig själv till lögnare ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss” (1 Joh 1:8). På den punkten håller jag helt med Björn.
peppebaron
En av de många saker som väckte mitt intresse var Björn Horsts inlägg om syndapoliser. Björn uttrycker frustration över människor som ser sig själva som rättfärdiga och som ser som sin uppgift att påtala alla andras synder. Jag delar Björns frustration och det är väl få saker som Jesus så starkt går tillrätta med som den gruppen av människor.
Är det bra eller dåligt med syndapoliser?
Ja, det beror kanske vilka associationer vi har till begreppet poliser. Någon kanske ser polisen som just den som hela tiden försöker hitta fel i mitt beteende och på olika sätt rätta till mitt levnadssätt. För andra kanske polisen representerar den goda kraften i livet som hjälper mig att hitta rätt.
Då jag som femåring bodde med mina föräldrar i Frankrike var vi en sommar på semester i Nice. På väg till stranden tappade jag en dag kontakten med mina föräldrar i folkvimlet och kunde inte hitta dem. Jag sprang länge och letade utan resultat. Till slut förstod jag att jag inte kunde hitta dem. Jag såg en polis i blå skjorta och tropikhjälm stå i en gatukorsning och dirigera trafiken. Gråtande gick jag fram till polisen och sa ”J'ai perdut mama = Jag har tappat bort mamma”. Polisen vinkade till sig en annan polis och följde själv med mig till polisstationen. Då mina föräldrar flera timmar senare förstod att de inte kunde hitta mig ute i folkvimlet, gick de uppgivna till polisen. Där satt jag på disken och åt glass medan polisen berättade sagor för mig.
Sådan poliser tycker jag är OK. Syndapoliser som hjälper mig att inte gå vilse utan att komma rätt.
Men om man bara ser på syndapolisen som den som påtalar vad jag gör för fel och talar om hur jag borde göra i stället så behöver inte heller det vara så negativt.
Profeterna i det gamla testamentet gör i stort sett det hela tiden. De pekar på folkets synd och talar om hur folket borde göra i stället. Profeterna blev normalt inte så populära men de fortsatte ända att påtala folkets synd.
Johannes döparen fortsätter i samma stil och kallar folket som lever i synd vid diverse namn som ingen nutida profet skulle våga använda till sina åhörare i dag.
Till och med Jesus uppträder som syndapolis då han säger till kvinnan ”Inte heller jag fördömer dig. Gå nu och synda inte mer”(Joh 8:11). Han betecknar kvinnans handlingar som synd och uppmanar henne att inte fortsätta med den synden.
De allra tydligaste syndapoliserna är väl alla goda föräldrar som ständigt talar om för sina barn vad de måste sluta göra och vad de ska göra i stället.
-Du får inte röka!
-Du får inte dricka!
-Du får inte ha sex!
-Du får inte cykla utan hjälm!
-Du får inte komma hem efter tio!
Till och med då man skriver ett blogginlägg mot syndapoliser så gör man sig själv till syndapolis. Man talar om vad andra gör för fel och talar om hur de borde göra i stället.
Det finns en risk då man säger att vi inte ska vara syndapoliser. Risken är att vi slutar tala om synden och låtsas som om det inte finns det som är rätt och det som är fel. Om gränsen mellan rätt och fel suddas ut så finns det inget behov för nåd och förlåtelse. För om det inte finns något som är fel, då kan man ju inte göra fel och då behöver man varken nåd eller förlåtelse och då dog ju Jesus på korset helt i onödan.
Nej, jag tror att det behövs syndapoliser i dag. Det behövs människor som vågar tala ut om att det är orättfärdigt att behandla människor som handelsvaror i prostitution och trafficking. Det behövs syndapoliser i dag som talar om att det är fel att utnyttja människor för sina egna syften.
Men det är naturligtvis skillnad om man påtalar det som är fel av omtanke och kärlek eller om man gör det för att man tycker att man själv lever ett rättfärdigt liv och vill sätta andra på plats. Den sistnämnde gör sig själv till lögnare ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss” (1 Joh 1:8). På den punkten håller jag helt med Björn.
peppebaron
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar