Tidig söndagsmorgon pingstdagen 2021

Den här spalten brukar normalt vara en personlig veckorevy, men idag går jag längre tillbaka än den gångna veckan. Det är pingstdag och nu vill jag berätta om Pingstdagen i mitt liv!

Rut och jag hade gift oss och fått vårt första barn. Vi hade köpt vårt första hus, ett radhus i Sollentuna, och både Rut och jag hade bra arbeten som vi trivdes med. Vi var båda musikledare på Sjätte kåren även om jag för min del inte hade speciellt långtgående religiösa intressen. Jag trivdes med livet och förmodligen hade inga argument i hela världen kunnat få mig att bli motiverad för att ändra något i mitt liv. Då jag ser tillbaka på mitt liv under den tiden brukar jag beteckna mig själv som "kulturell salvationist". Jag gjorde det som frälsningssoldater gjorde, utan att vara det i hjärtat.

Men så började vi höra talas om väckelsen i Stockholm. Det kom rykten om att ungdomar hade börjat tala i tungor. Vi hörde också talas om att dom hade startat en ny ungdomskör ”Det nya livet.” Någon av mina yngre musikanter från sjätte kåren var också med i kören.

En lördagskväll skulle kören sjunga på tredje kåren i Stockholm och vi bestämde oss för att gå dit. Jag vet inte varför. Jag är inte helt säker, men jag tror nog att det var Rut som föreslog det. Jag skulle aldrig ha föreslagit något sådant. Sånt var inte vanligt i Stockholm. Tillhörde man sjätte kåren gick man inte på tredje kåren eller någon annan kår. Man hade nog med det som hände på sin egen kår.

Men vi gick till tredje kåren den där kvällen. Kören hette som sagt ”Det nya livet” och det var verkligen nytt liv. Jag blev verkligen berörd av vad jag såg. Vi såg människor som vi känt i många år som verkade vara helt förvandlade. De kom ner till oss efter mötet och kramade om oss och bara lyste av kärlek och värme, fastän vi kom från sjätte kåren. Jag visste inte vad som hade hänt med dem. Jag visste inte ens om att man kunde förvandlas på det sättet. Men, jag blev avundsjuk, eller törstig är kanske ett bättre ord. Jag visste inte vad det hette, det som de hade upplevt, men jag ville också ha det!

Jag började mer och mer öppna mig för möjligheten att Gud ville göra något mer i mitt liv. Vi ungdomar började samlas i vårt hus för att samtala, läsa Bibeln och be. Rut och jag var lite äldre än de andra ungdomarna och vi var de enda som hade ett eget hus, så det blev den naturliga samlingspunkten.

Efter en av dessa spontana ungdomssamlingar i vårt hus åkte vi in till söndagskvällsmötet på sjätte kåren. Det mötet kom att bli den stora vändpunkten i mitt liv. Hornmusikkåren skulle spela och strängmusikkåren skulle sjunga. Det gjorde vi varje söndagskväll.

Men detta möte blev inte som alla andra. Då vi kom till vittnesbördsmötet blev det inte som vanligt. Min minnesbild av vittnesbördsmötena på sjätte kåren är denna: Först var det tyst länge och sedan reste sig fru Eriksson och avgav sitt vittnesbörd. Om det därefter blev tyst tillräckligt länge så att det nästan blev pinsamt, reste sig även herr Eriksson och avgav sitt vittnesbörd. 

Men den här kvällen var det annorlunda. Vittnesbördsmötet ville aldrig ta slut. Den ene av ungdomarna efter den andre skulle bara vittna. Vi fick höra röster som aldrig tidigare hade hörts i ett vittnesbördsmöte. Det var något speciellt med det mötet.

Efter mötet kom brigadör Fredriksson fram till mig. Brigadör Fredriksson var gammal och han kom på alla möten på kåren. Han hade alltid sin Bibel i högra handen. Den här kvällen ville han säga något till mig. Han höll upp sin högra hand med Bibeln och handen skakade kraftigt på grund av den höga åldern. Han sa ”Nu är det många år som jag inte har känt igen Frälsningsarmén, men nu börjar jag känna igen den igen.” Kort därefter fick han flytta hem till Herren.

Brigadör Fredriksson var så gammal att han hade varit med om stark väckelse tidigare i sitt liv. Många i mellangenerationen hade kanske aldrig upplevt en stark väckelsevind. Men Brigadör Fredriksson var så gammal att han förstod vad som höll på att hända.

Efter mötet var det kaffe för alla. Vi samlades kring borden i soldatrummet och det var alldeles fullt i rummet. Det hade varit ett speciellt kvällsmöte och nu satt alla och hade det trevligt tillsammans. Till slut föreslog kårledaren, major Lundkvist, att vi skulle avsluta dagen med att böja knä vid våra platser och tacka Gud för dagen, och det gjorde vi.

Det var då det brakade loss. Jag var musikmästare och vid sidan av mig knäböjde fem-sex av de yngre musikanterna. Plötsligt föll den Helige Ande över oss, precis som på den första pingstdagen, och vi förlorade fullständigt fattningen. Vi uppförde oss säkert som om vi vore druckna. Vi ömsom grät och skrattade och prisade Gud och det är ju inte vad unga män i 25-årsåldern normalt gör.  Jag minns det hela som i en dimma. Efter en stund reste vi oss och raglade ut i musikantrummet. Där föll vi på nytt på knä i en stor ring, omfamnade varandra, grät, skrattade och prisade Gud. Efter en stund, jag vet inte om den var lång eller kort, reste vi oss och omfamnande varandra raglade vi skrattande ut mot soldatrummet igen.

På väg ut mot soldatrummet är det en lång smal korridor på sjätte kåren. Då vi började ragla genom den smala korridoren så ser jag att herr Eriksson just har börjat gå in korridoren i motsatt riktning. Herr Eriksson var en av de finaste och trognaste musikanter som någonsin funnits. Jag såg skräck i hans ögon då han insåg att skulle komma att möta oss i den smala korridoren. Han måste ha tänkt för sig själv ”Varför gick jag in i den här korridoren just nu?” Men jag var ändå hans ledare i musikkåren och herr Eriksson hade en del respekt för mig, så han ställde sig utmed väggen och försökte göra sig smal som ett frimärke och då vi passerade honom log han vänligt mot oss och nickade. Han måste ha tänkt: ”Det som jag ser nu, är det bra eller dåligt?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Jag blev döpt med den Heliga Ande. Jag fick ett helt nytt sätt att tänka. Jag fick helt nya prioriteringar i mitt liv. Jag gick till skolan där jag var lärare och arbetade varje dag, men mina tankar var bara uppfyllda av Jesus och hur jag skulle kunna följa honom på bästa sätt.

Under många år var jag väldigt försiktig med att berätta om denna upplevelse. Jag var lite rädd att andra skulle tro att det är så man ska uppleva Andens dop. Jag tror att Gud har ett alldeles speciellt individuellt sätt att möta varje individ. Jag säger inte att det är så här man ska uppleva det. Jag säger bara att det var så här jag upplevde det.

/Peter Baronowsky