Jag lyssnade för några år sedan till ett radioprogram i P1 om tolerans. Fyra föredragshållare från olika sektorer - kultur, livsåskådning, vetenskap och samhälle deltog. Det var Barbara Hendrix, Rabbin för judiska församlingen in Stockholm, Åsa Personne och Margot Wallström
Samtliga föredragshållare talade om tolerans i termer av respekt för andra när det gäller ”åsikter”. Hendrix talade utifrån ett personligt perspektiv där hon levt med rasism inpå bara kroppen i den amerikanska södern. Rabbinen talade om tolerans mellan människor av olika religioner, Personne talade om hjärnans förmåga att lära tolerans och Wallström talade om tolerans i motsättning till fanatism, som hon definierade som att någon tror sig sitta inne med sanningen.
Ingen av föredragshållarna berörde emellertid aspekten att toleransen för oss alla har gränser.
Alla kan hålla med om att det är trevligare och lugnare att ha ett samhälle där alla seglar i samma riktning och vinkar glatt till varandra från våra olika farkoster. Nu är emellertid tolerans inte bara ett vackert ord som löser och reglerar våra relationer. Ingen människas tolerans är nämligen gränslös. Alla sätter gränser för toleransen. Vi tolererar inte att man stjäl från sin granne, vi tolererar inte att man förgriper sig på barn, vi tolererar inte att man kör på vänster sida av vägen om högertrafik råder i landet, etc. Vår tolerans har gränser! Och det gäller för alla. Frågan är vem som sätter gränserna.
Wallström berömde den norske socialdemokratiske statsminister som beslutat sig för att aldrig någonsin mer nämna Tom Breiviks namn efter det som hände på Utöya. Där har tydligen socialdemokratin satt sin gräns. Man kan inte tolerera en Breivik. Han får inte finnas och man raderar ut honom genom att aldrig mer nämna hans namn - en ”Cancel Culture”.
I Wallström’s idealsamhälle, där tolerans står i skarp motsättning till fanatism, får alla etniska och kulturella företeelser plats utom en - den som tror på en Sanning. Därmed drar hon en gräns för toleransen, där inte bara Breivik, utan också alla tusentals sant bibeltroende kristna raderas ut genom att namnet eller fenomenet inte nämns. Toleransens värsta fiende är enligt Wallström den som tror att det finns en Sanning.
Sann kristen tro kan dock inte existera om man inte räknar med en absolut sanning. Det är detta som gör den till en tro. Om man inte tror att Jesus har dött och uppstått för mina synder, och att jag går en evig död till mötes om jag inte accepterar honom i mitt liv, är man knappast en sann kristen.
Jesus själv gjorde anspråk på att vara Sanningen! Och bara den som personligen tagit emot Jesu erbjudande om evig frälsning har funnit Sanningen.
En kristen som följer Jesu exempel fördömer och tar avstånd från all synd, inte minst det förfärliga brott som Breivik begick, men är samtidigt accepterande och tolerant mot alla människor, t o m Breivik, och erbjuder förlåtelse och upprättelse för den värste syndaren. Ja, en sann kristen tror att det finns förlåtelse för allt, om man bara är villig att inse och bekänna sin synd (1 Joh. 1:9). Annars sitter vi alla i samma båt och är utan hopp och utan Gud i världen.
En sann kristen tror att den kristna tron har funnit Sanningen. Summan av Guds ord är Sanning och Jesus är den Sanningen (Ps. 119:160 och Ef.1:10).
När jag lyssnade till radioprogrammet blev jag påmind om Tjörnolyckan som hände i slutet på -70 talet. Ett av Tjörnbrons pelarfästen blev påkörd i tät dimma av ett fartyg och det ofattbara hände att hela brospannet rasade. Eftersom det var tjock dimma var det flera bilar som körde rätt ut i tomma intet med katastrofala följder eftersom Tjörnbron hade en avsevärd höjd. Jag minns särskilt berättelsen om en bilförare som stannat bilen och gått till fots framåt på bron för att undersöka vad som fanns framför bilen innan han körde vidare, och han upptäckte det hissnande scenariot att bron hade rasat. Han springer tillbaka för att varna bilförare som var på väg mot att köra ut mot en säker död. Några lyckades han stoppa andra inte.
Mannen som undersökt och upptäckt faran ägde en sanning! Han gjorde vad han kunde för att varna alla som bara körde på, utan att bry sig om att de körde i dimma. Skulle han som upptäckt sanningen i toleransens namn inte ha berättat sanningen för de andra trafikanterna. De hade ju rätt att hålla fast vid sin sanning, som sa att där fanns en bro att köra på. Antagligen hade de kört över bron många gånger förut och trodde sig veta hur det såg ut där framme.
I dag tolereras ondska, galenskap och felaktiga beteenden om det känns rätt för individen. Den enda som inte tolereras är den som säger sig ha funnit en sanning.
Frågan är bara - vem ska få sätta toleransens gränser? Är det politikerna, är det majoriteten av befolkningen, är det media, är det de som skriker högst, är det de som argumenterar bäst eller duperar bäst eller lobbar bäst? Kan man överhuvudtaget tala om tolerans mellan människor utan att göra klart var gränserna går och vem som har bestämt detta?
Är det kanske ändå så att den Gud som står över alla människor och makter och världshärskare, den Gud som har meddelat sin vilja genom Bibelordet och uppenbarat sig som en personlig verklighet för tusentals kristna över hela världen, är den ende som har förutsättningarna att bestämma? Hans Ord borde få vara den måttstock som visar var toleransens gränser går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar