”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker
rycka till sig det med våld.” (Matt 11:12)
Vi satt i pensionatets fina lilla
dagrum. Rummet var möblerat med spröda sidenklädda stilmöbler. Den här dagen
var vi, som alla andra dagar samlade till morgonandakt, både pensionatsgäster
och personal. Det var mest äldre damer som för tillfället bodde på pensionatet,
och vi hade just börjat andakten. Mitt under stillheten i den första bönen,
rycks den ena av de höga dubbeldörrarna upp. In kliver vaktmästarbiträdet, med
dunder och brak. Han var en stor man, nästan två meter lång, och han går med
tunga, målmedvetna steg rakt genom rummet, och håller nästan på att välta det
lilla stilbordet som stod på mitten av rummet. Tungt och ljudligt slänger hans
sig ner i rokokosoffan längst in i rummet och utbrister med upprörd röst: Jag måste få bli frälst!
Vi hade saknat honom den här
morgonen, för han brukade alltid vara med på morgonandakterna. Nu förstod vi
sammanhanget. Morgon efter morgon hade han suttit där och lyssnat till
evangeliet om att människan kan få ett nytt liv, en ny start tillsammans med
Jesus. Den här morgonen hade han nått en kritisk punkt. Antingen måste han
hålla sig borta från morgonandakterna för gott, eller också måste han själv
pröva om det var sant det där som vi talade om.
Först försökte han hålla sig borta, men när det inte gick, stormade han
in för att rycka till sig frälsningen. Och vaktmästarbiträdet blev frälst den
morgonen, mitt ibland de fina små damerna och alla stilmöblerna. För Jesus
lovar: ”… den som kommer till mig skall jag inte visa bort” (Joh 6:37)
BÖN
Herre tack för att du
möter människor med frälsning och nytt liv också idag. Hjälp mig att fortsätta
att berätta om detta för alla som vill höra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar