Med sekularisering menar vi att trons betydelse avtar i samhället och att färre människor är troende. Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg om inre sekularisering. Det handlar om att tron avtar inom den kristna kyrkan. Tidigare trossatser och etiska ställningstaganden som varit självklara för kyrkan överges, och en mer sekulariserad världsvild tränger in i kyrkorna.Sekulariseringen handlar om förhållandet i samhället.
Den inre sekulariseringen handlar om förhållandet i kyrkorna.
Men det finns även en invärtes sekularisering på individnivån. Människor som en gång haft en stark och levande tro kan visserligen finnas kvar i församlingen, men tron och trons betydelse har avtagit.
Jag kan möta nyfrälsta människor där Jesus betyder allt. Där man är villig att stå upp för Jesus i alla sammanhang. Att man är villig att försaka allt för Jesus. Man kan ha en orubblig tro på Guds ord och att Guds kraft kan förvandla de hopplösaste situationer.
Men trettio år senare kan jag möta livlösa kristna som egentligen inte längre tror så väldigt mycket på Guds ord eller Guds kraft, men som förlitar sig mer på sin egen förmåga och vad man själv har förvärvat.
Kampen mot sekulariseringen måste föras på tre plan. I samhället, i kyrkan och i mitt eget liv.
Jag tror att den den grundläggande kampen måste föras i mitt eget liv. Hur långt har jag låtit den invärtes sekulariseringen gå i mitt eget liv?
"Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats. Men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis." (Upp 2:4-7 FB)
peppebaron
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar