"Om dopet i sig inte är frälsande, utan endast ett yttre tecken på en inre omvandling, vilket många baptister tror, är det då verkligen så viktigt när det sker? Om man tänker på att det ovanstående jämförelse med omskärelsen och på att löftet gäller för ”er och era barn” och att dopet inte är ett omvändelsedop, utan snarare ett tillhörighetsdop, skulle det då inte vara helt orimligt att tänka sig att man ganska snart i den kristna kyrkans historia faktiskt ansåg det rimligt att även de små barnen skulle döpas, när husfadern och hans fru hade kommit till tro? Dvs, om det inte händer något i sig i självaste vattendopsakten?
För en stor fråga är:
Händer det verkligen något i självaste dopakten?"
Läs mer>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar