Vi börjar närma oss slutet av 2012. Vi har bott och arbetat i Lettland under tre och ett halvt år och det börjar bli dags för farvälmötet.
Söndagen den 16 december fylldes hela lokalen på Riga första kår med frälsningssoldater och vänner som samlats från hela Lettland (Bild 1 och 2). Vi bjöds på ett fantastiskt program och många översvallande tal. Du kan se fler bilder från farvälmötet här som var publicerade på FA:s hemsida i Letland:https://get.google.com/albumarchive/111546776187860504447/album/AF1QipNu2wGoM3lMvTun9miPsyxuM80eZLHCXwhwPTy-?feat=flashslideshow
Jag sa i mitt tal att sådana saker som sagts här under mötet får man normalt inte höra förrän under sin egen begravning, om man nu överhuvud hör något då. Men jag sa: "Kom ihåg, vänner, även om ni tycker att vi ser förskräckligt gamla ut, så är vi inte helt döda ännu. Det är till och med så att vi mår ganska bra ännu så länge. Och vi har lovat att älska och tjäna Herren så länge vi lever"
Om du undrar vad det är för dokument vi håller i handen på bild 2, så är det våra Pensioneringscertifikat, det måste väl betyda att vi blev certifierade pensionärer.
Vi hade visserligen fått frågan om vi var villiga att fortsätta arbeta för Frälsningsarmén i Sverige efter pensioneringen, men vi hade tackat nej. Vi hade ju sagt upp oss och försökt att gå i pension fyra år tidigare och det hade inte blivit så mycket med den pensioneringen. Men nu räknade vi med att få tid att göra det som inte blev av sist vi försökte gå i pension.
Årsskiftet 2012-13 flyttade vi hem till Sverige. Vi fick hyra ett hus på Sundsgården på Ekerö utanför Stockholm. Vi hämtade alla vår ägodelar från förrådet på Shurgård där de varit magasinerade i tre och ett halvt år. Vi fyllde huset och ett garage som vi också hyrde på Sundsgården.
Vi tänkte nog att nu skulle vi få tid att skriva de böcker som ännu var oskrivna. Vi hade en del inbjudningar att tala på bibelhelger och mötesserier. Jag hade sedan 2009 skrivit bibelkommentarer till varje kapitel i Bibeln. Jag hade flera hundra "prenumeranter" som fick mina kommentarer på e-post varje morgon. Så vi tänkte nog att vi hade många meningsfulla uppgifter framför oss, även om vi var "pensionärer".
Vi började bli färdiga med uppackningen av allt som varit magasinerat i tre och ett halvt år och såg fram till vårt nya liv. Men så ringde telefonen...
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar