Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet
Så var vi tillbaka i Västerås igen efter några veckors frånvaro långt borta från Västerås och Sverige. Det första vi lägger märke till då vi går in på Willys för att handla mat är att ingen bär ansiktsmask i affären. Sist vi var där var alla, både personal och kunder, utrustade med ansiktsmask.
Är det ett säkert tecken på att pandemin håller på att klinga ut? Ja, jag har hört alla varningar om att det kan komma bakslag, men jag tar gärna emot varje tecken på att vi är på väg mot ljusare tider.
Det har varit en lång period av restriktioner. Det normala sättet att umgås har upphört och vi har fått hålla tillgodo med digitala sociala träffar. Möten och bibelstudier på zoom, samtal på FaceTime och WhatsApp. Men restriktionerna har också lärt oss att umgås på nya sätt som jag tror vi kommer att fortsätta med även i livet efter Coronan: Vi har gått långpromenader på härliga platser tillsammans med härliga vänner. Promenader där vi har gått och samtalat med varandra och stannat upp för att inta vårt medhavda kaffe och våra medhavda smörgåsar.
Vi har under pandomin gått långa promenader med äldste sonen med familj (inklusive två hundar). Förra året gick vi en vandringsled utefter Vätterns södra strand. I år gick vi en motsvarande promenad utefter Vätterns norra strand. Vi har gått otaliga långpromenader med andra par som hör till vår hemkår: Frälsningsarmén i Västerås.
Igår gick vi en långpromenad i det stora gruvområdet i Norberg. Paret vi gick tillsammans med råkade dessutom ha nästan samma namn som platsen vi besökte (Vad heter paret? En bra gåta att svara på för den som vet något om kåren i Västerås). På besökscentret samtalade vi med en kvinna som var starkt begränsad av sjukdomar och som hade svårt för att gå, men som i yngre dar hade vandrat alla vandringsleder i området. Vi fick en del tips för vår vandring och berättade att vi var kristna och att vi skulle be för henne under vår promenad. Hon svarade med att säga att det är väl ingen som vågar leva utan Gud, men det är inte alla som vågar tala om det.
Sedan gick vi. Och gick, och gick. Och det var varmt. Mycket varmt. Efter några timmar hade vi passerat oräkneliga gruvschakt och kom fram till en plats som jag hade sett på bilderna på nätet. Att antal träbroar över ett djupt vattenfyllt schakt. Broarna slutade i ett svart hål rakt in i bergsidan. Där satte vi oss på en bänk och drack vårt kaffe och åt våra smörgåsar. Sedan hade vi vår bönestund som vi normalt har klocka halv ett varje dag. Vi bad också för kvinnan vid besökscentret. Då vi hade druckit kaffe och bett var vi styrkta att fortsätta vår vandring. Jag var lite spänd att få reda på vad som fanns i det svarta hålet i berget efter träbron över det djupa stupet.
Under tiden vi satt på bänken hade vi sett ett antal grupper med människor som gick över bron och in i det mörka hålet. Vad var det som de mötte i det svarta hålet? Det var nästan så att jag ville springa fram till nästa lilla grupp på väg mot bron och varna dem: Vi har sett minst tjugo personer gå in i det mörka hålet och INGEN HAR KOMMIT TILLBAKA!
Vi gick sedan själva över bron och in i det svarta hålet. Därinne såg vi absolut ingenting utom ett litet ljus i slutet på tunneln. Då vi väl hade kommit igenom tunneln fortsatte stigen på andra sidan.
Som sagt sådana pandomisätt att umgås fortsätter vi gärna med, walk and talk.
Idag är det söndag och idag har vi möjlighet att vara med om friluftsmötet på Djäkneberget kl.15:00. Vi har hört mycket gott om de tidigare samlingarna och ser fram till dagens möte.
Ha en välsignad vecka!
Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar