Rut och jag upplevde Andens dop ungefär samtidigt. Vi blev fyllda av en omättlig längtan att läsa Bibeln. Vi läste jämt. Vi hade en sådan längtan att höra Gud tala genom sitt ord. Vi läste Bibeln på bussen, i skolan, på toaletten, i badkaret, ja, varje ledig stund.
En kväll
i vårt hus var vi många samlade efter ett möte. Ingemar Myrin, som var
en ledande person inom väckelsen i kören ”Det nya livet” var med den
kvällen. Ingemar, jag och några till gick upp på övervåningen för att be
för några personer som var med i samlingen en trappa ned. Medan vi står där i en ring
säger Ingemar till mig att sluta be på svenska och släppa fram
tungotalet, det bönespråk som den Helige Ande ville ge mig. Det kom
några konstiga läten ur min mun och Ingemar bad mig lägga mig på sängen
och fortsätta att prisa Herren för mig själv med det nya språket, medan
han och de andra som var med att be gick ned till samlingen i vårt
vardagsrum. Jag behövde antagligen den "knuffen" över tröskeln för att
släppa kontrollen över mitt tal och låta den Helige Ande fylla min mun
med nya ord för "vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för
oss med suckar utan ord..."
Det var verkligen några omtumlande
händelser som hände mig under våren 1975 och jag lever fortfarande kvar i
effekterna av de händelserna nu nästan 50 år senare.
Rut och jag
började vara med i kören "Det nya livet" och fick vara med om många
spännande saker. En sommar var vi på en evangelisationskampanj i
Varberg. En annan sommar åkte vi runt i evangelisationsbåten "Christa" i
Stockholms skärgård.
Här kommer en annan minnesbild jag har av
tiden i "Det nya livet". Kören hade ett kvällsmöte på sjunde kåren på
Hornsgatan. Mitt i mötet kommer en ung man in i lokalen. Vi fick höra
senare att han aldrig gick på kristna möten men han hade hört musiken
ute på gatan och ville gå in.
Kören sjöng och något hände
troligen i den unge mannen då han såg glädjen och inspirationen då ett
femtiotal ungdomar sjunger ut sin glädje i Herren. Jag vet själv hur det
kan upplevas då jag hörde kören den första gången på tredje kåren som
jag har berättat om tidigare.
Då mötet närmade sig slutet gick
frågan ut om någon ville bli frälst. Den unge mannen kom fram och
knäböjde vid botbänken. Jag tror vi var ett tiotal av körmedlemmarna som
skyndade ner för att be med den unge mannen. Vi var ivriga på den
tiden. Efter några minuter reser sig den unge mannen glädjestrålande,
omtumlad och nyfrälst. Vi ställer oss i ring omkring honom och sjunger
"Happy birthday to you", han hade ju blivit född på nytt. Medan vi sjöng
var det någon som frågade honom om han hade blivit döpt med den Helige
Ande. Han visste inte vad det var men han svarade "Finns det mer att få
vill jag ha det också" och kastade sig på nytt på botbänken. Några av
oss bad för honom och det tog inte lång tid innan ha reste sig och
prisade Gud i tungor.
Denna upplevelse gjorde det klart för mig
att nådegåvor får man av bara nåd, inte efter förtjänst. Det finns många
som tror att man kan få nådegåvor om man har blivit en riktigt fin
kristen. Det fanns säkert många i lokalen som hade varit kristna i många
år och kanske aldrig upplevd någon av de andliga nådegåvorna i sitt
eget liv, och så kommer den där unge mannen och bara får det. Man skulle
kunna tycka att det var orättvist. Ja, nådegåvor är kanske något som är
orättvist. Om de skulle fördelas rättvist, efter förtjänst, så vore de
ju inte längre NÅDE-gåvor. Jag tror till och med att det kan vara
lättare att ta emot från Gud om man inte är så mogen i sig själv utan
fullständigt hjälplös och beroende av Gud.
(Nästa avsnitt i vittnesbördet kommer på onsdag)
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar