Varning för missriktad tolerans – brevet till Pergamon

De sju församlingarna – del 4: Varning för missriktad tolerans – brevet till Pergamon

- Från Olof Edsingers blogg: olofedsinger.se -

Uppenbarelseboken 2:12-17

I likhet med Smyrna är Pergamon en lidande församling. Vid ett tillfälle hade förföljelsen gått så långt att en av medlemmarna – Antipas – hade blivit dödad. Några närmare detaljer kring detta får vi inte, men de som först tog emot och läste Jesu brev var väl bekanta med situationen.

Det var många saker som gjorde Pergamon till en svår stad att vara kristen i. I likhet med Smyrna hade man en lång historia av kejsarkult, men även i övrigt fanns det gott om tempel och altaren till avgudarnas ära. Särskilt omtalade var templen till Athena och Asklepius samt det gigantiska altaret till Zeus på stadens 300 meter höga akropol. Nog fanns det skäl att tala om Pergamon som en plats ”där Satan har sin tron”!

I det grundläggande valet mellan Kristus och avgudarna tycks församlingen ha tagit tydlig ställning. För detta får den därför beröm av Jesus. Men det fanns också något som grumlade bilden. ”Jag har en sak emot dig: att du har några där som håller fast vid Bileams lära …” Bileam var en hednisk profet som enligt Fjärde Moseboken hyrdes in av den moabitiske kungen Balak för att förbanna Israel. Men i stället för förbannelse ingav Herren honom att tala ut välsignelse. För att inte gå miste om den utlovade lönen valde han då att i stället förleda israeliterna till synd – något som lyckades och som på så sätt kom att äventyra deras roll i Guds frälsningsplan.

Den grupp som nu står i begrepp att upprepa detta misstag kallas av Jesus för nikolaiter. Exakt vad dessa hade för lära vet vi inte, men det som särskilt pekas ut är att de förleder Guds församling till att äta kött från avgudaoffer och till att leva i sexuell omoral. Även från andra texter i Nya testamentet vet vi att dessa fenomen utgjorde en frestelse för den tidiga kyrkan (se särskilt 1 Kor 5–8).

Och inte bara den tidiga kyrkan. För även om den historiska situationen har förändrats jämfört med vår tid och kultur, är utmaningarna närmast identiska för oss. Även i Sveriges kristenhet löper vi betydande risk att svika vår Herre både i fråga om avgudadyrkan och sexuell omoral. Avgudarna må i vår tid ha delvis andra namn, men fenomenet är ändå tidlöst. Och i synen på sådana saker som samboskap, skilsmässa och samkönat sex har vi på bara några decennier tagit stora kliv bort från den bibliska normen.

Och själva grundpoängen är alltså att Jesus ser och bedrövas över detta. Genom sitt sändebrev varnar han församlingen i Pergamon för kompromiss. Om problemet i Efesos var en gemenskap som i sin strävan efter renlärighet hade hamnat i självrättfärdighetens och intoleransens dike, kan man alltså säga att problemet i Pergamon var en missriktad form av tolerans. Man hade blivit Bileams i stället för Jesu lärjungar.

Frågan går därmed tillbaka till oss: Äger vi den andliga klarsyn som krävs för att genomskåda vår tids frestelser på dessa områden? Lever vi så nära vår Herre att den klassiska treklangen pengar, sex och makt kan förbli vad de är ämnade att vara – tjänare genom vilka vi förhärligar vår Skapare – eller har de i stället blivit oss till fall, genom att få rollen som våra verkliga herrar?

Jesu ord till Pergamon kan betraktas som ett eko av aposteln Paulus ord till församlingen i Korinth: ”Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg, för ni är osyrade. … I mitt brev till er skrev jag att ni inte ska umgås med sexuellt omoraliska människor. Jag menade inte alla omoraliska här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Annars hade ni behövt lämna världen! Men nu skriver jag till er att ni inte ska umgås med den som kallar sig broder och är sexuellt omoralisk, girig, avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare” (1 Kor 5:6–7, 9–11).

Den som lyssnar till dessa ord ur den heliga Skrift får ett löfte av Jesus. Han eller hon ska få det dolda mannat – en symbol för den himmelska måltiden – och en vit sten med ”ett nytt namn som ingen känner utom den som får det”. Vad det senare syftar på är inte klart, men troligen knyter det an till samtidens bruk av stenar som inträdesbiljetter till offentliga fester. Var och en som vänder ryggen till de hedniska offerfesterna kommer att i stället få tillträde till den Lammets bröllopsfest.