Blodomloppet går två vägar. Till hjärtat och från hjärtat. Om det inte kommer något blod till hjärtat, så kommer det inte heller något blod från hjärtat. Om det inte kommer något blod från hjärtat kan det inte heller flöda något blod till hjärtat.Genom Jesu död på korset får vi ta emot förlåtelse för all vår synd och allt vad vi gjort fel, "...och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd." (1 Joh 1:7). Det handlar om förlåtelsens blod som flyter till oss, till hjärtat.
Tänk att det finns förlåtelse utan gräns. Tänk att Jesus dog på korset för att min synd skulle bli förlåten och för att jag skulle bli försonad med Gud.
Människor försöker på alla möjliga sätt att lindra den skuld man går och bär för allt fel man gjort i livet. Man försöker lindra skulden för alla människor man skadat genom sina ord och handlingar. Man försöker olika vägar och bortförklaringar för att försöka må lite bättre.
-Det var inte mitt fel. -Alla gör ju så. -Det är väl inte så farligt.
Men normalt försvinner inte skulden av alla bortförklaringar. Det finns ett bättre sätt: "Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet." (1 Joh :9)
Genom att bekänna våra synder för Jesus kan vi både bli förlåtna och renade. Vi behöver inte bära på skulden längre. Inte för att vi har blivit perfekta, utan för att Han som är perfekt har tagit vår skuld på sig för att vi skulle gå fria.
Det är förlåtelsen som vi tar emot. Det är blodet som flyter till hjärtat. Förlåtelse utan gräns. Men ofta sätter vi själva en gräns för den förlåtelse vi kan ta emot. Vi ger den inte vidare. För att blodet ska kunna flyta till hjärtat, måste det också finnas ett flöde från hjärtat.
Söndagens evangelietext säger: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er." (Matt 6:14). Det finns ett samband mellan den förlåtelse vi ger ut och den förlåtelse vi tar emot. I bönen Fadervår finns det en begränsning i vår bön om förlåtelse. Vi ber att Gud ska förlåta oss på samma sätt som vi förlåter andra.
Det är viktigt att du kan förlåta andra. Inte bara för de andras skull, men för din egen skull. Då en annan människa skadat dig genom sina ord eller på annat sätt, är det lätt att tänka att du ska ge igen. Att du ska visa dem att du inte tolererar att bli behandlad på det sättet. Du kan ligga vaken på nätterna och argumentera om hur orättvist det var och du kan hålla långa försvarstal som ingen annan än du själv lyssnar på. Det kan till och med vara så att den som sa det där till dig inte har en aning om att du blev sårad. Han som gjorde fel går fri och du som inte gjorde fel sitter fast i de orden som blev uttalade. Visst är det orättvist!
Det finns människor som har låtit sit liv förstöras av vad någon sa för 30 år sedan. Det har satt sig djupare och djupare tills de har blivit förbittrade människor, ja till och med fysiskt sjuka. Jag har hört talas om människor som har blivit omedelbart helade i det ögonblick de kunde förlåta en annan människa.
Sitt inte fast i det som varit. Våga släppa taget om det som skadat dig. Säg till Jesus "Jag vill förlåta, hjälp mig". Då du gör det släpper du förlåtelsens blod vidare från ditt hjärta och du kan börja leva igen.
Begränsa inte förlåtelsen. Låt blodet flyta till ditt hjärta, ta emot förlåtelse för vad du har gjort. Låt blodet flyta vidare från ditt hjärta, förlåt dem som sårat dig. Lev i det dubbla flödet. Bli fri från både det du gjort och vad andra gjort mot dig.
"Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss." Matt 6:12)
Bloggpredikan söndagen den 26 oktober 2008
Tema: Förlåtelse utan gräns
Evangeliettext: Matt 6:9-15
peppe (fritt efter jutte)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar