Kyrkan som anpassats till postmodernismen

Det postmoderna tänkandet har svårt att anpasssa sig till färdigformulerade trossatser. Postmodernismen kan inte tänka sig att det finns vissa sanningar som är större än andra. Bara det "känns rätt" för mig så är det rätt för dig.

Gud, i det postmoderna tänkandet är alltid en Gud som i alla frågor tycker som jag. "Min Gud är inte så´n", säger man. Och om Gud inte tycker som jag, då kvalificerar han inte längre att vara min Gud. Då hittar jag hellre på en annan som har samma uppfattningar som jag.

Delar av kyrkan har alltid varit villig att överge sin tro om man ser något som man tycker låter mer attraktivt. Det är väl i det ljuset man får tolka den danska undersökningen som säger:
"Fler tror på återfödelse än på Jesu uppståndelse
17 procent av medlemmarna i den danska folkekirken tror på reinkarnation - 15 procent tror att Jesus uppstod efter döden" (Dagen)

Teologen Lars Johansson citeras i Dagen och säger:
"Det är ett ständigt pågående individuellt experiment där man testar nya alternativ.
------
-Det finns ett slags folkreligiositet i Skandinavien som ungefär ser ut så här: "Jag tror på Gud, dygd och odödlighet". Om man sköter sig och är en bra människa, så förtjänar man odödlighet. Gud är mer fatalistisk, en slags ödesgud. Den Gud som kämpar mot det onda finns inte alls med. I stället hör man ofta: "Det var väl ändå meningen...".
------
- En kyrka som bara är marknadsinriktad riskerar att förlora sin identitet, medan en kyrka som gör som den alltid har gjort, riskerar att förlora sin relevans. Det finns grader i det här."

Jag tror att det är kyrkans stora utmaning i vår tid:
-Att stå fast på det som är kyrkans övertygelse. Även i frågor där det blåser motvind.
-Att kunna kommunicera den kristna tron så att det blir relevant och försåeligt för den postmoderna människan.

Må Gud ge oss sådana kyrkor och församlingar

peppebaron