Den här veckan har vi köpt hus i Lettland. Vi har länge haft planer och bett till Gud om möjligheten att skapa ett "Barnens hus" i Sarkani till nytta och glädje för barnen som i många fall lever under vidriga förhållanden.
Vi hade hittat huset och säljaren och vi (Frälsningsarmén) var överens om köpet.
Vi skrev, tillsammans med säljaren, under ett flera sidor långt kontrakt författat av advokat och mäklare. Därefter måste vi skynda oss till kommunalhuset i den kommunen där huset ligger, en och en halv timmes körning från Riga, för att lämna in kontraktet före klockan sex, för att det skulle kunna behandlas på sammanträdet tre dagar senare. Hade vi missat tiden klockan sex hade det tagit ytterligare fyra veckor innan kommunen hade just detta slag av sammanträde.
Kommunens funktion i detta sammanhang var att fatta beslut om de skulle utnjyttja sin förköpsrätt att köpa huset. Det gjorde de inte, vilket alla visste från början eftersom kommunen har nog med problem redan utan att köpa det gamla huset.
Efter en vecka kunde vi åka till kommunalhuset och hämta ut kommunens beslut att inte köpa huset. Med det dokumenten kunde vi åka till "Notars", någon form av juridiskt ombud som har certifikat att intyga att allt står rätt till. Där måste både säljare och vi visa pass för att visa att vi verkligen var vi, ytterligare papper skulle skrivas på och allt såg ut att gå bra. Efter att de flesta papperen var påskrivna så ringer jag till vår ekonomiavdelning och ber dem sätta över pengarna till säljarens konto och trodde då i min enfald att allt var klart.
Men sen utbröt en diskussion. Hur kan säljaren verkligen veta att vi har skickat pengaren? Säljaren har en annan bank än vi och pengarna kommer inte in på säljarens konto förrän dagen efter den är skickad från vår bank.
Jag föreslår att vi skulle kunna lösa detta genom att vår bokförare faxade över en kopia från datorn på transaktionen som just genomförts. Men det visade sig inte räcka eftersom en sådan kopia inte hade bankens officiella stämpel.
Vi måste alltså gå till vår bank för att få ett kvitto med stämpel på att pengarna var skickade från vårt konto till det konto i säljarens bank som stod i kontraktet.
Ännu ett problem dök upp. Vår bank hade inget bankkontor i den staden. Vi, det vill säga jag mäklaren och tolken, fick åka tre mil till en annan stad, där vi fick övertyga personalen om att jag behövde ett kvitto på en transaktion som var genomförd idag. Efter uppvisande av köpekontrakt, med summa och kontonummer, och efter att jag bevisat att jag var jag, fick vi ganska smärtfritt fram det nödvändiga kvittot. Därefter kunde vi återvända till den första staden där säljaren och säljarens fru satt i bilen på en parkeringsplats och väntade.
Efter att vi klarat av mellanhavandena med säljaren måste vi gå vidare till nästa myndighet: "Landbook"-myndigheten. Det är en myndighet som registrerar nya ägare och vad huset ska användas till i "Landbook". Det är Lettlands motsvarighet till lagfart i svenska systemet.
Där lämnade vi in alla papper med alla stämplar och fick betala avgift för att vi fick lämna in papperen. Jag glömde säga att vi förstås fick betala en ganska stor avgift även hos "Notars" tidigare.
Idag, om allt går väl, får vi skicka vårt ombud, som vi har registrerat hos "Notars", och gett honom myndighet att hämta ut lanbook-papperen i vårt namn. Han får åka till "Landbook"-avdelningen och hämta ut vår "Landbook".
Det kanske är lika komplicerat att köpa hus i Sverige, men det märker vi inte. Vi måste inte personligen visa oss hos ett antal olika myndigheter i olika städer för att kunna genomföra köpet.
Men nu är det klart.....
.....om vårt ombud verkligen får papperen idag, eller om det är något mer som behöver tilläggas till handlingarna. Förresten här är huset:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar