Väskan som sprack

Lite personliga reflektioner mitt i veckan över en sprucken väska.

Rut skulle åka till London till ett internationellt teologiskt symposium och vi behövde en ny resväska. Vi gick vår vana trogen igenom utbudet som fanns på markanden och använde några kvällar i affärer och vägde de olika väskorna. Då man flyger med Ryanair får man bara ha med sig femton kilo incheckad bagage (om man betalar dyrt för det). Och om man bara får ha femton kilo så vill man inte ha en väska som väger sex kilo, för då finns det inte så mycket plats kvar till bagaget.

Till slut hittade vi en på Rimi i Riga som bara vägde fyra kilo och då fanns det vikt till elva kilo bagage. Den köpte vi. Och det gick bra. Ända till Rut kom hem. Då upptäckte vi plötsligt att väskan hade spruckit över hela ena sidan.

Vi åkte tillbaka till Rimi och förklarde att vi tyckte att en resväska som var tillverkad för flygresor skulle klara mer än en resa till London tur och retur. Men eftersom det var lördag fanns det ingen i butiken som hade myndighet att hantera en så stor sak. Så det fylldes i papper och kvittot klistrades fast på rapporten. Butiken behöll den spruckna väskan och vi fick löfte att någon skulle ringa oss på måndag. Men ingen ringde på måndag. Och ingen ringde på tisdag.

På tisdagskvällen var vi tvungna att resa till Stockholm för att undervisa på Officersskolan. Vi fick köpa ännu en väska och då vi kom hem till Riga reste vi tillbaka till Rimi. Kundtjänsten kunde inte göra något åt saken, utan hänvisade oss till flygplatsen där de trodde vi kunde få pengar tillbaka. Vi talade om för kundtjänst att vi hade köpt väskan av dem och de måste väl ta ansvar för de varor som de säljer i affären. Men de gjorde de inte.

Vi var inte helt nöjda med hanteringen så vi bad dem tillkalla sin chef. Chefen kom och hon talade om att affären inte kunde göra något åt den trasiga väskan och hänvisade till flygplatsen. Vi talade om igen att vi hade köpt väskan av dem och inte av flygplatsen. De fick gärna åka till flygplatsen om de ville, men väskan var en sak mellan dem och oss.

Konversationen komplicerades ytterligare genom att ingen i personlaen kunde tala engelska och vår lettiska innhåller inte de ord som behövs för en sådan diskussion. Konversationen fördes genom en ung säkerhetvakt som tillkallats för att översätta vår engelska till lettiska och omvänt. Varje gång han skulle översätta kundtjänstens meddelanden till oss rodnade han förläget. Jag tyckte det såg ut som om han tyckte det var pinsamt att arbeta i en affär där man inte tog ansvar dör de varor man sålde.

Det gick inte så bra med våra förklaringar så jag bestämde mig för att skriva till ledningen för företaget och fråga om detta var deras normala policy. Jag bad även om avdelningschefens namn så att jag kunde hänvisa till henne. Hon skrev ned sitt namn. Men hon var säkert inte så stolt av sitt eget bemötande så hon skrev namnet på ett sätt så att ingen någonsin skulle kunna läsa vad som stod på pappret.

Nu har jag skrivit till ledningen för Rimi. Jag har inte så stora förhoppningar om att få någon rätsida på historien med den spruckna resväskan. Och förresten är det inte så viktigt. Vi har inte kommit till Lettland för att vinna mot Rimis kundtjänst. Det är viktigt att vi lägger våra krafter på rätt saker. Vi har kommit till Lettland för att människor ska bli frälsta, att de frälsta skall växa i sitt lärjungaskap och att vi sedan tillsammans ska sträcka oss ut till de som lider. Det är det som är viktigt, så låt oss inte tappa fokus bara för en sprucken resväsla.