"Det är roligt och viktigt att vi kan ha den här kvällen tillsammans!
Sverige har ett av världens bästa ekumeniska klimat; det ska vi vara rädda om. Det är en fantastiskt förmån att vi kristna kan mötas till samtal, be och engagera oss tillsammans.
Vi i panelen känner varandra och står tillsammans i positiva samarbeten. Anders Arborelius och jag har arbetat med "Bevara äktenskapet" och "Manifest för samvetsfrihet". Bengt Malmgren och jag sitter tillsammans i ledningsgruppen för "Jesusmanifestationen".
Vi är kristna tillsammans. Vi bekänner den tre-enige Guden; Fader, Son och Ande, och vi bekänner inkarnationen; att Jesus är sann Gud och sann människa. Han är världens frälsare och Herre. Gemensamt bekänner vi den apostoliska och nicenska trosbekännelsen.
Som apologet är jag förstås tacksam för den intellektuella rikedom som finns i den katolska kyrkan.
Samtidigt ska man inte vara naiv. Det finns också djupgående och viktiga skillnader. Det är skillnader som både sidor betraktar - inte som detaljer och nyanser, inte som intressanta versioner av en gemensam tro - utan som motstridiga övertygelser. Det är punkter där vi tror mycket olika.
Jag ser två helt motstridiga tendenser i våra kyrkors relation.
1) Vi närmar oss varandra på ett mycket glädjande sätt. Det tydligaste exemplet är "Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen", som undertecknades 1999 och som bilade de starka fördömanden som funnits från ömse sidor sedan reformationen. Vi har övervunnit mycket av konflikten kring vad som kallas reformationens materialprincip: Rättfärdiggörelse genom tro.
Det är en mycket viktig utveckling. Man kan förvisso hävda att en del av olikheterna har sopats under mattan, i iver att uppnå enhet, och att en del frågor därför inte slutgiltigt lösts, men oavsett det är det ett stort framsteg.
Ett annat exempel på närmande är att pressen från den omgivande sekulariserade kulturen fört oss samman i olika konkreta frågor. Det gäller i äktenskapsfrågan, frågor om samvetsfrihet, medicinsk etik (abort och dödshjälp), m.m.
Så vi närmar oss varandra.
2) Samtidigt pågår en motsatt process där vi sorgligt nog avlägsnar oss från varandra. Inte främst beroende på olikheter i specifika sakfrågor, även om det finns gott om sådana. Det handlar istället om att vi använder olika teologisk metod.
Om vi ser på de välkända tvistefrågorna
- kyrkan, påven, sakramenten, Maria, helgonen, skärselden, m.m. har vi olika uppfattning beroende på den underliggande skillnaden i vår teologiska metod:
Som evangelisk kristen är min utgångspunkt reformationens formalprincip: Skriften allena. Självklart ska vi lyssna till och lära av traditionen, men vi ska inte med nödvändighet lyda den. Det är Skriften allena som är yttersta auktoritet i lärofrågor. Därför ser den evangelikala läran – eller avsaknad av lära – om Maria eller helgonen eller skärselden eller Petrus roll och ämbete… helt annorlunda ut än den katolska.
För katolsk tro består Guds Uppenbarelse av Skriften och traditionen tillsammans, såsom de uttolkas av läroämbetet, ytterst påven, när han uttalar sig ex cathedra.
Dessa två teologiska metoder får olika konsekvenser.
Som evangeliskt kristen tror jag på ”semper reformanda”, det vill säga "ständig reformation". Det finns ett återkommande behov av att reformera, det vill säga återgå till den ursprungliga apostoliska tron. Varje ny generation riskerar att förlora, förvanska och förändra den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.
För katolsk tro är istället traditionen ett pågående förtydligande av sådant som kanske varit fördolt eller funnits enbart som ett frö i Skriften, men som Gud leder kyrkan att se. Och därför växer lärobildningen efterhand i omfång. 1854 kom läran om Marias syndfrihet, 1870 läran om Påvens ofelbarhet och 1950 läran om Marias himmelsfärd. Och det ligger i den teologiska metoden att det kan komma ytterligare läror, i vår livstid eller längre fram.
Här rör vi oss åt olika håll och här har gapet sedan reformationen istället ökat!
Situationen är alltså motsägelsefull: Evangelikaler och katoliker står närmare varandra på vissa punkter (som i läran om rättfärdiggörelsen), men längre från varandra på andra punkter, på grund av olikhet i teologisk metod."
Från SEA:s nyhetsbrev
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar