generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, i Kyrkans Tidning -
I dagarna lanserade Västerås stift en så kallad överlevnadsguide för
kristna queerkids. Den heter ”Under regnbågen står du inte ensam”, och
vänder sig dels till den som upplever att man i olika kristna sammanhang
behöver försvara och/eller förklara sin hbtq-identitet, dels till den
som i hbtq-sammanhang upplever att man måste försvara sin identitet som
kristen.
Jag betvivlar inte motiven bakom projektet. Men om man ser till själva innehållet blir det snabbt mer problematiskt. Att det är queerideologin som ligger till grund för materialet framgår ju redan i underrubriken, och generellt brukar man beskriva denna som ett synsätt på vår identitet och sexualitet som något flytande.
I Sverige har ideologin främst lanserats genom den normkritiska pedagogiken, men internationellt uppfattas den ofta som något av en ytterlighetsposition – även i delar av hbtq-rörelsen.
Framför allt kan man nog säga att queerideologin representerar en radikal form av individualism. Var och en har enligt materialet rätten att definiera sig själv, utan hänsyn till trivialiteter som ”inre och yttre könsorgan, könskromosomer och hormonnivåer”.
Gång på gång trummar man därför in individens oinskränkta tolkningsföreträde i fråga om vem man själv är: ”Bara du själv kan bestämma eller uttala dig om din könsidentitet”, skriver man. Och: ”Alla har rätt att bestämma sitt eget pronomen.”
Vad är då problemet med detta? Ja, för det första uppvisar det en relativism som borde få även många postmodernister att höja på ögonbrynen. Könsidentiteten presenteras som något rent metafysiskt, definierat enbart av den enskilde – och därmed som något vare sig medicinsk eller psykiatrisk expertis har med att göra.
Därtill väljer man att aktivt slå in en kil mellan den unge och vuxenvärlden. Någon har kanske sagt till dig att ”det är bara en fas som du går igenom”, skriver man och slår fast: ”Du kan svara vuxna som säger så, att det är en förlegad syn på människans utveckling.” Därefter vädjar man på nytt till det radikalindividualistiska perspektivet: ”Om det skulle vara en fas för dig, är det du känner nu sant och ska respekteras även om du känner helt annorlunda om en vecka.”
Ärligt talat tar man sig för pannan. Är Västerås stift över huvud taget medvetet om hur rakt på tvärs man i detta går mot etablerad medicinsk och psykiatrisk erfarenhet? Inte nog med att man förkastar all traditionell utvecklingspsykologi – man verkar också helt ointresserad av medicinsk kunskap gällande diagnosen könsdysfori.
Läs mer HÄR.
Jag betvivlar inte motiven bakom projektet. Men om man ser till själva innehållet blir det snabbt mer problematiskt. Att det är queerideologin som ligger till grund för materialet framgår ju redan i underrubriken, och generellt brukar man beskriva denna som ett synsätt på vår identitet och sexualitet som något flytande.
I Sverige har ideologin främst lanserats genom den normkritiska pedagogiken, men internationellt uppfattas den ofta som något av en ytterlighetsposition – även i delar av hbtq-rörelsen.
Framför allt kan man nog säga att queerideologin representerar en radikal form av individualism. Var och en har enligt materialet rätten att definiera sig själv, utan hänsyn till trivialiteter som ”inre och yttre könsorgan, könskromosomer och hormonnivåer”.
Gång på gång trummar man därför in individens oinskränkta tolkningsföreträde i fråga om vem man själv är: ”Bara du själv kan bestämma eller uttala dig om din könsidentitet”, skriver man. Och: ”Alla har rätt att bestämma sitt eget pronomen.”
Vad är då problemet med detta? Ja, för det första uppvisar det en relativism som borde få även många postmodernister att höja på ögonbrynen. Könsidentiteten presenteras som något rent metafysiskt, definierat enbart av den enskilde – och därmed som något vare sig medicinsk eller psykiatrisk expertis har med att göra.
Därtill väljer man att aktivt slå in en kil mellan den unge och vuxenvärlden. Någon har kanske sagt till dig att ”det är bara en fas som du går igenom”, skriver man och slår fast: ”Du kan svara vuxna som säger så, att det är en förlegad syn på människans utveckling.” Därefter vädjar man på nytt till det radikalindividualistiska perspektivet: ”Om det skulle vara en fas för dig, är det du känner nu sant och ska respekteras även om du känner helt annorlunda om en vecka.”
Ärligt talat tar man sig för pannan. Är Västerås stift över huvud taget medvetet om hur rakt på tvärs man i detta går mot etablerad medicinsk och psykiatrisk erfarenhet? Inte nog med att man förkastar all traditionell utvecklingspsykologi – man verkar också helt ointresserad av medicinsk kunskap gällande diagnosen könsdysfori.
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar