Veckorevy från min högst personliga utkikspunkt på livet
Söndagsmorgon igen. Ännu en vecka har gått. Nu är det påskdagsmorgon. Jesus är uppstånden! Ingen orsak till oro.
Under veckan blev jag färdig med läsningen av Eric Lundkvists bok "Röda spöket". Titeln kräver en förklaring. Personligen har jag aldrig upplevt Röda Spöket, men jag kan tänka mig att det är ett känt begrepp för en del äldre officersbarn.
Förr i världen flyttade officerarna oftare än de gör nu. Först kom ett brev med uppbrottsorder och någon vecka senare fick man order till nästa uppdrag i Frälsningsarmén. Uppbrottsordern var skrivet på ett rött brevark, därav namnet Röda spöket. För många var det en orolig period på våren. Skulle det röda spöket dimpa ned i vår brevlåda i år?
Jag kommer tillbaka till innehållet i boken, men först några ord om Eric Lundkvist. Han var kårledare på Stockholms 6:e kår i Stockholm där Rut och jag var soldater. Han hade nyligen kommit till Stockholm med sin familj. De kom senast från Örebro. Sonen hette Krister och var en mycket duktig kornettist och spelade med i musikkåren som jag var ledare för. Kåren i Örebro hade blivit starkt berörd av den karismatiska väckelsen och jag tror att Krister hade blivit särskilt berörd. Han var verkligen "brinnande i Anden."
Det var en söndagskväll i januari 1975. Vi hade som vanligt haft en förmiddagsgudstjänst på kåren och sedan hade vi ungdomar varit samlade hemma oss hos hela eftermiddagen. Rut och jag var lite äldre än många av de andra ungdomarna och hade eget hus i Sollentuna och huset var en naturlig samlingspunkt för ungdomarna på "sexan". Då kvällen närmade sig var det dags att åka in till kåren för kvällsmötet. Det var något på gång bland ungdomarna. Det var svårt för Erik Lundkvist att avsluta vittnesbördsmötet. Den ene ungdomen efter den andre ville vittna.
Efter mötet var det kaffe i sidolokalen, som kallas soldatrummet. Vi var väl drygt femtio personer samlade kring kaffeborden, och då vi var färdiga med kaffedrickandet reste sig Eric Lundkvist och sa "Låt oss avsluta dagen med att böja våra knän och tacka Gud för dagen". Det gjorde vi och flera av de unga musikanterna böjde knä i närheten där jag var. Plötsligt hände det. Jag och flera av de unga musikanterna blev döpta med den Helige Ande på ett sätt som liknade det som beskrivs på den första pingstdagen i Apostlagärningarna. Vi förlorade fattningen. Vi skrattade och grät om vartannat och uppförde oss antagligen som om vi vore ordentligt berusade. Och det var vi ju. Vi hade just blivit fyllda av den Helige Ande. Den dagen förvandlade mitt liv. Allt blev förvandlat! Jag gick väl till skolan varje dag där jag arbetade som lärare och gjorde vad jag skulle, men mitt inre var som om jag levde i en annan värld. Den händelsen har format mitt liv liv. Eller, rättare sagt, Jesus har format mitt liv genom vad jag fick uppleva den dagen. Så om någon tycker att jag är lite underlig, så vet ni nu varför. Jag har nog inte nyktrat till ännu, och jag har inga planer på att göra det heller.
Men Eric Lundkvists bok, Röda spöket, handlar inte om Eric Lundkvist själv utan om hans far. Eric har skrivit boken med utgångspunkt från sin fars dagboksanteckningar. Här kommer ett litet utdrag. Erics pappa var assisten på Malmö 1:a kår och så här skriver han från ett fälttåg i december 1911:
Söndag den 5 förmiddag: 30 själar för frälsning
Söndag den 5 kväll: 12 själar för frälsning
Måndag den 6: Sju för frälsning
Tisdag den 7: Tio för frälsning
Onsdag den 8: Fyra för frälsning
Torsdag den 9: Fem för frälsning. Väckelsevågorna gå höga, halleluja!
Fredag den 10: Sex som lämnade sina hjärtan åt Jesus
Lördag den 11: Åtta hörsammade frälsarens kallelse
...och så fortsätter det ytterligare en vecka.
Ja, det kan man verkligen kalla en frälsning-armé!
På tal om att böja knä så utgick ett påbud förra veckan från Högkvarteret som uppmuntrade oss alla att be i fem minuter klockan 12.00 varje dag, gärna på knä. Rut och jag böjer nu våra knän varje dag vid sängkanten och förenar oss med alla andra hundratals bedjare. I tisdags gick det extra bra att falla på knä. Jag höll nämligen på att sätta på sommardäcken på bilen och kom in med mina snickarbyxor med inbyggda knäskydd. Det kanske inte är så viktigt då man bara ska be fem minuter. Men om du ska ha en hel bönnatt så kommer här ett bra tips: Sätt på snickarbyxorna!
Ha en välsignad vecka och möt upp du också klockan 12.00 varje dag. Vi möts där. /Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar