Nordic Choice Hotels

18 sep. 2013

Bedjen utan återvändo!



Brev nr. 4 från Generalen skrivet 1907.
Ur förordet till boken: " Dessa brev av Frälsningsarméns vördade general skrevs 1907 för våra kårer,
som för hvarje vecka erhöllo ett brev avsett att uppläsas vid söndagens
helgelsemöte. På många håll blevo dessa brev till stor välsignelse,
avfattade som de äro på ett direkt enkelt, lättfattligt språk och behandlande
praktiska för det kristliga livet betydelsefulla frågor."

Kamrater och vänner!

Det ämne, till vilket jag vid detta tillfälle vill draga er uppmärksamhet, är av en verkligt praktisk natur. Om jag endast kan komma er att förstå, vad jag åsyftar, samt öva så mycket inflytande över edra hjärtan att ni gå åstad och utföra mina önskningar är jag viss om, att er kår skall storligen gagnas därav.

Mitt ämne är byggt på aposteln Pauli uppmaning i 1 Tess 5: 17: "Bedjen utan återvändo".
1. Vi uppmanas att vara ett bedjande folk och jag hoppas, att vi äro det. Verkliga salvationister bedja.
2. Vi bedja i våra lokaler. Många av våra sånger äro böner och se flesta av våra bästa körer likaså. Vilka bland oss ha icke känt gång på gång , att ett rop gått upp till himmelen och nått Guds hjärta, då vi sjungit: "Gjut din Ande" eller "Dra mig närmre!" eller "Välsigna mig"? Dessa äro i sanning böner med kraft.

 Vi bedja på krogarna, i de offentliga parkerna, i syndens nästen och vid de sjukas och döendes sida. Jag tror icke, att vare sig Gud eller änglarna eller generalen kunna skåda en mera glädjande syn, än en grupp salvationister på knä i ett gathörn eller på en gård, bedjande om frälsning för den förhärdade hop, som omger dem.

Jag tror vidare, att då vi bedja, så är det verkliga böner vi uppsända. Vi förakta enbart form, och så vida bönen inte kommer från ett hjärta, som känner för saken, räkna vi den icke alls såsom bön. Vi beklaga människor, som sitta ned och läsa några tankeutgjutelser eller ur minnet framsäga några torra meningar om Gud och religionen och sedan kalla dylika handlingar för bön.

3. Vi tro att Arméns segrar i gångna dagar ha i stor utsträckning vunnits genom bön, sådan bön, som nått fram till nådens tron och till Guds hjärta. Vi ha fått se några av de värsta syndare, de mest förhärdade avfällingar, de stoltaste och mest egenrättfärdiga själar, som någonsin böjt sina knän vid det himmelska altaret, bli omvända som svar på våra böner. Och likväl tro vi, att på några av våra böner och bland dem kanske de mest vågsamma och Gud behagliga, som uppsänts, ha vi ännu att vänta svaret. Om de icke precis åstadkomma det tusenåriga riket, skola de likväl en gång visa sig ha verksamt bidraget till Guds rikes utbredande i vår värld.

4. Men efter allt fruktar jag dock, att mera bön kräves. Karaktären av åtminstone en stor del av vårt bedjande är utmärkt, och ägnad att glädja mitt hjärta. Men det kräves mera av sådan bön. Vi borde bedja oftare och uthålligare. Aposteln har ej orätt, då han uppmanar oss att bedja utan återvändo.

5. Den frågan kan då framställas: "I viken utsträckning är det möjligt att rätta sig efter denna uppmaning?"

Jag anser icke, att Paulus åsyftade, att hans uppmaning skulle bokstavligen åtlydas. Det skulle vara omöjligt, vare sig för vår andliga eller lekamliga människa att oavbrutet intaga en bedjande ställning. En salvationist kan icke oavbrutet vara upptagen med att frambära sina önskningar inför Guds tron. Hans dagliga sysselsättningar göra detta omöjligt. Han måste, som aposteln säger, leva ärligt inför alla människor samt sörja för sin familjs behov. Om han icke gör det, skall han räknas som en otrogen, vilken försummar sina plikter mot den döende världen.

 Men om Paulus icke åsyftade detta, vad menade han väl? För min del tror jag därom följande:
a) Han menade, att det är vår plikt att alltid stå i sådan förbindelse med Gud, som gör det möjligt för oss att bedja när som helst.
b) Han måste ha menat, att, då våra plikter kalla oss att deltaga i offentlig bön, böra vi tillse, att vår bön blir verklig och från hjärtat.
c) Aposteln kanske åsyftar ständigt tankeumgänge med Gud. Bruket att nu och då sända en tyst bön till himlen likt en pil från en ett betyngt hjärtas båge har under alla tider varit mycket vanligt bland helgade kristna.
En dylik vana är nyttig på flera sätt. Den utestänger knotets ande, hindrar att man under tider av betryck alldeles fäller modet samt neddrager inspiration från himlen till förnyad invigning och ökad hängivenhet. "Herre hjälp mig!" "Frälsare, styrk mina kamrater!" "Helige Ande,sänd oss välsignelse!" och dylika bönesuckar ha ofta varit till stor nytta.
d) Att bedja utan återvändo måste också betyda uthållighet i vår personliga tillgivenhet, Strängt upptagna salvationister frestas ofta att upphöra med de regelbundna bönestunderna, I dens hjärta, som ständigt för sina öron hör pliktens klockor kalla, uppstår lätt den ingivelsen, att privat bön kan ettdera uppskjutas eller också helt och hållet undvaras. Vid sådana tillfällen kan det gamla engelska ordspråket vara användbart: "Bön och föda är var man till nytta". Rörande födan uttalar jag mig icke, men bön är alltid nyttig.

e) Detta uttalande måste slutligen betyda, att vi vid varje lämpligt tillfälle böra bedja med var och en, som kommer i vår väg. Besväras ej av den känslan, att bön med en främling kan anses opassande. Jag har bedit med många. rörande hvilka det kunnat anses opassande, men jag kan ej påminna mig ett enda tillfälle, då man motsatt sig detsamma.

 Under min senaste resa i Japan avlade jag besök hos en högt stående person, som säges vara en bland de främste om icke rent av den främste på det litterära området. Vid detta tillfälle voro en del av hans vänner också tillstädes. Genom en ögonblickets ingivelse föreslog jag bön, och innan någon fått tid att göra en invändning, var jag enligt min vana redan på mina knän. Efteråt hörde jag, att han ej hade den ringaste smak för kristendom, utan i själva verket var en utpräglad fritänkare. Men man sade mig också, att den bön jag uppsände rörde alla de närvarandes hjärtan och lämnade ett kraftigt inflytande efter sig,

Börja alltid varje särskilt arbete med bön! Några få ögonblicks bön före varje möte eller annan extra anordning måste bli till välsignelse. 

Låt dig ej hindras av den vanliga föreställningen, att där det finnes ett troende hjärta är bönen överflödig!

Sök under allt att lägga mera tro i din bön! Det är gott att åstunda. O, att vi ägde bland oss en mera nitälskande och kämpande åstundan efter Gud! Det är gott att hålla ut. Jesus har lärt oss betydelsen av oförskräckt ihärdighet i den oförlikneliga berättelsen om den fattiga kvinnan och den orättfärdige domaren. Men jämte allt detta behöfva vi mer av den modiga, beslutsamma tro som omfattar och mottager, vad den beder om.

Paulus kände säkerligen till vanans makt. Och ju mer vi bedja, dess mer skola vi önska bedja, dess mera skola vi kunna bedja och dess mer bön skall säkerligen uppstiga från våra hjärtan.
Älskade kamrater och vänner! Jag förenar mig med aposteln uti att uppmana eder: "Bedjen utan återvändo!" Och glömmen då icke heller er tillgivne general.

Inga kommentarer: