Nordic Choice Hotels

12 sep. 2015

På resa i uniform

Rut och jag reser väldigt mycket i vårt arbete för Frälsningsarmén i Norge. Ofta händer det att unifromen för oss in i samtal som inte skulle ha inletts om vi rest i civila kläder.

Förra veckan hade vi en konferens på ett hotell på Gardermoens flygplats. Vi var en liten grupp på fem personer och då vi skulle gå till lunchen blev vi visade till ett hörnbord av lunchvärdinnan. Då vi satt oss drog hon för en gardin som avskärmade vårt bord från resten av den stora matsalen. Då hon skulle gå dröjde hon kvar ett litet ögonblick längre än vad som skulle vara normalt i det formella, professionella bemötandet vi får på ett hotell. Jag fick känslan att det var något hon ville säga och då jag vände mig mot henne sa hon till vår grupp: "Tack för allt ni gör." Och hon sa det på ett sådant sätt att det inte bara var en artighetsfras, utan hon sa det med eftertryck och känsla.

Jag vet inte vad det var hon tackade för och hon hade aldrig tidigare sett någon av oss. Men unifromen stod för något som väckte hennes tacksamhet till liv. Det var ingenting som vi had egjort som var värt hennes tack, men uniformen representerade något som var så mycket större än vi fem som satt där och skulle börja äta vår lunch. Det representerade en armé av människor utsända av Gud för att förmedla något gott från Gud själv.

Lite senare samma vecka var vi på väg till Nordnorge. Vi höll på att gå ombord på flygplanet och jag kom sist i kön. En av de två männen i SAS-uniform bakom disken talade plötsligt till mig och sa "Och vart ska den här mannen då?" Jag tänkte att det borde väl han veta som just hade släppt in en massa människor på flyget till Kirkenes. Så jag svarade att jag skulle till Kirkenes, och sedan vidare till Vadsö. Då kom det en fråga till: "Och vad ska du göra där då?" De andra passagerarna hade gått ombord och det var bara jag kvar tillsammans med de två männen i SAS-uniform. Jag berättade om att Frälsningsarmén just startat ett polarteam i Vadsö och Vardö med ungdomar som skulle ge ett år av sitt liv för att arbeta för Frälsningsarmén i Öst-Finnmark.

Mannen såg ut att vara glad över mitt svar och så började han berätta. Efterhand som han berättade blev kollegans ögon och öron större och större. Det var inte det som man normalt talade med passagerarna om mitt i den stressade situationen då man ska få ombord folket så fort som möjligt på flyget som ska försöka hålla sin avgångstid. Han berättade att han blivit frälst i Tana (också det i Öst-Finnmark) 1981. Han mindes en lång officer på Frälsningsarmén i Tana. Officeren kom från Nederländerna och han hade fallit i sin fulla längd då Sigvard Wallenberg bad för honom. Kollegans uppmärksamhet växte för varje mening som sades.

Efter samtalet lämnade jag en lycklig SAS-tjänsteman med en undrande kollega som säkert hade en del frågor om frälsning och förbön efter vårt samtal. Jag tror att SAS-tjänstemannen som inledde samtalet med mig var lycklig över två saker. För det första att Frälsningsarmén satsar på Öst-Finnmark, ett område där många kyrkosr har stängt de senaste åren. För det andra fick jag intrycket av att han var lycklig över att han fått vittna för sin kollega, utan att egentligen sagt ett enda ord till honom. Han hade kanske länge haft en önskan om att få vittna om Jesus på jobbet, utan att det naturliga tillfället uppenbarat sig. Tills det en helt vanlig morgon kom en frälsningssoldat sist i kön, på väg till en kurs för Polarteamet i Vadsö. Då tog han tillfället, höjde sin röst och sa "Och vart ska den här mannen då?"

/PB

Inga kommentarer: