Sanning och tolerans

Tidningen Signum kommenterar i en längre artikel förhållandet mellan sanning och tolerans: Här kommer ett utdrag:
"Toleransen bygger på erkännandet av människovärdet.Ordet ’sanning’ har fått dåligt rykte.

Den som gör anspråk på sanning betraktas som naiv och intolerant. Men kan det finnas någon tolerans utan sanning?

Få sanningar är så väletablerade som den att det hör till god ton att betrakta anspråk på sanning som något föråldrat, naivt och intolerant. De filosofiska problemen kring sanningen med stort S har harvats i tänkandets historia intill leda, och uppfattningarna om vari sanning består är legio bland de intellektuella. I den mån som man alls bryr sig om sanningsfrågan längre. Att anspråk på sanning ofta går hand i hand med såväl naivitet som intolerans är dessutom inte svårt att belägga. Trots detta kommer man inte ifrån att sanning och tolerans hör samman med varandra. Vi behöver bådadera.

I detta nummer av Signum publicerar vi en artikel av Harald Schöndorf, professor i teoretisk filosofi i München, om förhållandet mellan sanning och tolerans. Han påminner om några basala insikter kring sambanden mellan sanning och tolerans, vilka i dagens kulturklimat lätt riskerar att hamna i skymundan. Schöndorf visar att ömsesidig tolerans bygger på ömsesidigt erkända sanningsanspråk, och att respekten för medmänniskan undergrävs när tanken på sanningar och absoluta värden går förlorad.

Sanningsbegreppet har under de senaste decennierna genomgått en veritabel devalvering. Under upplysningstiden blomstrade idén om sanningens absoluthet, och den tidiga moderniteten hyllade vetenskapen som kungsvägen till sanning och objektivitet. Universella vetenskapliga sanningar och universella mänskliga rättigheter skulle gå hand i hand. Sanning och tolerans framstod då som varandras kompanjoner. Idag ser det kulturella landskapet helt annorlunda ut."