Nordic Choice Hotels

13 nov. 2013

Bättring



Brev nr 12 från General William Booth skrivet 1907

Kamrater och vänner!

Bättring är en synnerligen betydelsefull handling. Gud kräver ånger och bättring som ett villkor för erhållandet av hans nåd. Därförutan gives ingen frälsning. Vad Jesus Kristus sade angående bättring gäller oss alla: "Om I icke bättren eder, skolen I alla sammalunda förgås."

 Då män och kvinnor få sina ögon öppna för de orättfärdigheter de begått, brukar deras första tanke gälla bättring. De känna, att det är rätt att bättra sig, ja, att det är det enda de ha att göra.

Det finnes ingen berättelse i Bibeln mera rörande eller känslig eller som gjort ett djupare intryck på mänskligheten än berättelsen om den hjärteförkrossade förlorade sonens bättring. När helst vi läsa denna berättelse, känna vi, att när han lämnade sin synd och kom hem, gjorde han just, vad han borde göra.

 Jag antager, att ni alla vet om, att det gives olika slags bättring.
1. Det finnes ett slags bättring, som liknar morgonskyarna eller den tidiga daggen; vilken omedelbart efter det den uppenbarat sig ånyo försvinner, utan att lämna några som helst spår efter sig. De gamla israeliternas ånger och bättring var allt för ofta av detta slag. De erkände sina synder, gräto över dem och lovade att aldrig upprepa dem. Men ganska snart återföllo de i samma synder och blevo lika dåliga eller värre. än de voro förut.

Tyvärr ha vi själva endast allt för ofta inom våra egna områden fått lägga märke till en sådan övergående bättring. I våra lokaler och  annorstädes ha vi träffat på dylik bättring, och vi kunna anse oss såsom synnerligen lyckliga, om icke detta slags erfarenhet t. o.m. uppenbarat sig här och där i våra egna liv.

2. Därnäst kunna vi lägga märke till förtvivlans ånger. Judas erfor en dylik. Då han kom underfund med, vilken svart förskräcklig synd han begått, frestade djävulen honom att tro, att det icke fanns någon nåd för en så stor syndare, och i stället för att bedja om förlåtelse vid sin Frälsares fötter, den Frälsare som han så grymt förorättat, kastade han sig huvudstupa i den avgrund, från vilken ingen återvänder.  Gud vare lov, att ingen av oss gjort sig skyldig till en sådan synd!

3. Och så gives den ånger och bättring, som man icke behöver ångra. Sådan var den döende rövarens ånger och bättring. Han besökte ej någon bibelklass eller hörde någon predikan, och han var fullständigt obekant med sakramenten. Likväl var hans ånger djup och hans bättring verklig. Åtminstone förklarde Mästaren att så var. Och för rövaren öppnades paradisets portar. Kanske det gives någon, som lyssnar till dessa ord, vilken aldrig verkligen ångrat sin synd - aldrig sett syndens förskräcklighet.

 Du har aldrig verkligt sörjt, över din synd, aldrig övergivit den och således aldrig heller erhållit förlåtelse för densamma. Det är i sanning att beklaga. Kanske finnes här någon avfälling, som ej vill bättra sig från sin synd. Det är ännu mera att beklaga.
 Det finnes ett ställe i Uppenbarelseboken, som alltid gör ett djupt intryck på mig, då jag läser detsamma. Det är särskilt tillämpligt på dylika obotfärdiga själar: "Jag har givit henne tid, att hon skulle bättra sig, men hon vill icke bättra sig."
 Skall detta sägas om dig, då bättringens tillfällen för evigt försvunnit?

 Men ära vare Gud, sådana finnas här, vilkas bättring har varit uppriktig och medfört stora välsignelser till deras liv. Dem skulle jag önska giva en fråga så lydande:
"Har du under hela tiden i sanning fasthållit vid denna bättring?"

 Du minnes dagen, då du böjde dig för Gud och nådastolen, där det ägde rum, och du minnes, vad du sade och gjorde där. Du sade, att du hatade det flyddas falskhet och att du aldrig mera skulle göra dig skyldig till något sådant.
Har du hållit detta löfte?

Du sade att du ångrade den ovänlighet du ofta känt och visat under gångna dagar, och lovade, att aldrig mera vara ovänlig, Du bekände din världslighet och orenhet i flydda dagar samt lovade, att du ej blott skulle avstå från dessa ting utan också lämna de sällskaper och dåraktiga handlingar, som ledde därhän.
Har du varit sann och uppriktig i fråga om detta löfte allt sedan?

Du bekände under blygsel och ånger, hur du försummat att bedja och läsa din bibel, samt försummat att mottaga Guds nåd, du lovade att leva ett nytt liv samt göra, vad du kunde, för att hjälpa Jesus Kristus och hans folk.
Har du hållit dessa löften?

 Dessa löften utgjorde en del av din bättring. Den skulle aldrig av Gud ha erkänts som verklig dem förutan.
 Om du ej varit trogen dessa löften eller i ditt liv förverkligat deras andemening, måste du på nytt ikläda dig dem, i annat fall kommer Gud att lämna dig.

4. Men det finnes ett annat slags bättring, om vilken jag önskar säga ett par ord, nämligen  bättringens eller ångerns sorg för andra.
 Om människor, som synda, icke själva vilja bättra sig från sin synd och sitt sätt att behandla Kristus, så borde vi ångra och sörja över synden i deras ställe. Jesus Kristus övade detta slags bättring. Han sörjde över Jerusalems synd, då han grät över staden.

Ni kanhända kommer ihåg en berättelse, som jag ibland ha omtalat, om en liten flicka i frälsningsarméuniform, som en gång bittert gråtande kom till botbänken. Sergeanten, som knäböjde vid hennes sida, frågade:
"Min kära vän, vad står på? Har du blivit frestad att vara osann?"
"Nej sergeant!"
"Har du varit ond och använt fula ord?"
"Nej, sergeant" svarade hon på nytt.
"Av vad orsak har du då kommit?"
"Jo," svarade barnet, "jag har kommit i stället för min moder. Hon vill icke komma själv, och så har jag kommit i stället."
Sergeanten tröstade flickan, och denna blev förvissad om att Gud skulle frälsa modern. Därpå sprang hon hem och utropade:
"O, mamma, mamma jag har varit till botbänken i ditt ställe. Nu måste du också komma själv!"
Den kvällen blev modern frälst.

Kastar du någonsin dig själv på Gud för andras frälsning på detta sätt, d. v. s. känner du ångerns smärta för deras skull?
Du förebrår och dömer syndare och avfällingar, men gråter du någonsin över dem eller ångrar och bekänner du i deras ställe?
Kanske du har en hustru eller en man eller en gosse eller en flicka eller någon annan i din familj, som trampar Jesu Kristi blod under sina fötter, räknande det för orent. Om det icke finnes någon inom ditt hem, så finnes det en sorgligt stor skara utanför. Ångrar och bekänner du någonsin för deras räkning? Bär du fram deras skuld inför Gud?

Jag brukar besöka Berlin en viss dag i november månad varje år. Det är en dag, avskild av det tyska folket såsom "faste-, bot- och bönedag."
Jag tror att avsikten ar att hela nationen på denna dag skall bekänna och ångra sin synd.
Detta är en god sak, och jag tänker vi borde avskilja en dag om året som faste-, bot- och bönedag för hela Frälsningsarmén, då vi skulle ångra och inför Gud frambära icke blott vårt eget folks och deras familjers synd, utan hela världens synd. Då jag besöker Berlin, brukar jag denna dag hålla två möten i en jättelik cirkusbyggnad. Vi ha vanligen fem till sex tusen människor närvarande vid vart och ett av dessa möten, och vi bruka få se rätt många ångrande och bättringssökande själar vid botbänken.

Jag tvivlar icke på, utan att ni alla skulle tycka om att få vara där i mitt sällskap en sådan dag. Omständigheterna göra ju detta omöjligt, men kunde ni inte ha en faste-, bot- och bönedag en av de närmaste söndagarna vid er egen kår. Och kunde ni inte gå ned inför Gud och gråta och ängslas över den ringa framgång Hans rike vinner i er trakt samt sörja över edra egna ansträngningars ofullkomlighet såväl som över edra ofrälsta grannars förskräckliga synd och hemska fara?

Inga kommentarer: