Girighetskulturens dilemma

På Claphamsintitutets hemsida skriver tre Fellows vid institutet om girighetens kultur som breder ut sig och som vi alla får bära konsekvenserna av på olika sätt då världsekonomin plötsligt brakar ihop.

Det är lätt att bli fartblind vid styrelseborden där storleken på bonusar och extrautbetalningar accelerar. Till och med folkrörelserepresentanterna tappar fotfästet och rycks med.

Artikelförfattarna skriver att ett annat tänkesätt måste till. Man måste byta ut den kortsiktiga egennyttan och vinstmaximeringen mot ett tänkesätt som ser till allas bästa.

Här följer ett utdrag ur artikeln. Du kan läsa den i sin helhet här eller i Dagen.

"Den moderna girighetskulturen har med rätta upprört många i västvärlden. Den skära egoismen uppenbaras på ett sätt som förskräcker; inte bara i USA, där vi har Enronskandalen och mångmiljardförskingraren Bernard Madoff i färskt minne och där vi på ett mycket påtagligt sätt sett hur en stor mängd människor drabbats ekonomiskt, socialt och själsligt. Besparingar, investeringar och pensioner har gått om intet, och med dessa den framtida tryggheten för alltför många. I Sverige har chefer utnyttjat sina positioner till att renovera sina privata lägenheter, fått ta del av gynnsamma ”fallskärmar” när de inte klarat av sina uppgifter eller fått ta del av bonusar, som normala inkomsttagare hissnar över.

Tanken går till ett par av västerlandets stora tänkare: Augustinus och Paulus. De skulle förmodligen ha närmat sig det nygamla girighetsproblemet med en enkel fråga: Vilken kärlek är det som är drivraften i styrelseledamöternas excesser och ”bonuschefernas” agerande? Det vill säga, vad är det som har högsta prioritet? Det tycks inte vara den till de anställda, i vart fall inte kärleken till dem som tillhör kategorierna under den högsta ledningen i organisationen eller företaget, vare sig statliga eller privata bolag. Inte heller tycks kärleken riktas mot de många spararna med små aktieinnehav. Eller mer allmänt mot den gamla bibliska tanken om ”att dela varandra bördor”. Augustinus och Paulus hade förmodligen varit skoningslösa i sin kritik, för den hade nämligen riktats mot roten av problemet: den missriktade kärleken – av Augustinus kallad cupiditas, den som endast skapar tillfällig och hastigt övergående tillfredställelse och som aldrig nöjer sig. På den vägen förskingras inte bara pengar utan även själen. Rättfärdigheten offras på självhävdelsens altare. Kärleken, den högsta prioriteten, förvrängs. ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”, hävdar Paulus. Företagets, aktieinnehavarnas eller medmänniskans bästa skyms och självhävdelsen och girigheten tar sakta men säkert över som en central drivkraft i agerandet: kärleken till ”pengar”. Om girigheten upptäcks pekar man gärna ut någon annan som ansvarig, eller något annat. Var det bara ett missförstånd? Agerande är uråldrigt och ständigt återkommande.

Lösningen, för att tala med Augustinus, är caritas, en rättvänd kärlek: en kärlek som skiljer mellan det bestående och det övergående, som är balsam för själen och inte splittrar densamma, där högsta prioritet har något annat i centrum än jag själv. Om denna senare typ av kärlek är chefens drivkraft kan han eller hon bli ett föredöme, inte en symbol för girighet. Företagets bästa kan bli viktigare än hur mycket jag som chef kan få ut vid sidan om det jag kanske redan får genom en mycket fördelaktig inkomst. Förtroendekapitalet för chefen kan förökas, även i ekonomiska kristider, och företagsandan få en så pass positiv grund att alla inblandade finner det meningsfullt ”bära varandras bördor”.

Den rådande girighetskulturens dilemma är att den är närsynt och driver självcentrering. Den är i roten präglad av cupiditas. Om vi vill se en förändring eller ett kulturskifte i företagsledningsstrategi, så börjar den till syvende og sist med individen – chef eller inte chef – och frågan om individens drivkraft. Med Augustinus kan vi konstatera att det hälsosamma alternativet stavas caritas."

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap,
Süleyman Wannes, chorepiskopos i Syrisk-ortodoxa kyrkan
Anders Sjöberg, missionsföreståndare EFS, fd. högskolelektor i Nya Testamentets exegetik