Mitt vittnesbörd – Del 4 - Genombrottet

Vi satt och drack kaffe i soldatrummet efter söndagskvällsmötet på sjätte kåren. Det hade varit ett speciellt kvällsmöte och nu satt alla och hade det trevligt tillsammans. Till slut föreslog kårledaren, major Lundkvist, att vi skulle avsluta dagen med att böja knä vid våra platser och tacka Gud för dagen, och det gjorde vi.

Det var då det brakade loss. Jag var musikmästare och vid sidan av mig knäböjde fem-sex av de yngre musikanterna. Plötsligt föll den Helige Ande över oss, precis som på den första pingstdagen, och vi förlorade fullständigt fattningen. Vi uppförde oss säkert som om vi vore druckna. Vi ömsom grät och skrattade och prisade Gud. Jag minns det hela som i en dimma. Efter en stund reste vi oss och raglade ut i musikantrummet. Där föll vi på nytt på knä i en stor ring, omfamnade varandra, grät, skrattade och prisade Gud. Efter en stund, jag vet inte om den var lång eller kort, reste vi oss och omfamnande varandra raglade vi skrattande ut mot soldatrummet igen.

På väg ut mot soldatrummet är det en lång smal korridor på sjätte kåren. Då vi började ragla genom den smala korridoren så ser jag att herr Eriksson just har börjat gå i korridoren på väg ut till musikantrummet. Herr Eriksson var en av de finaste och trognaste musikanter som någonsin funnits. Jag såg skräck i hans ögon då han insåg att skulle komma att möta oss i den smala korridoren. Han måste ha tänkt för sig själv ”Varför gick jag in i den här korridoren just nu?” Men jag var ändå hans ledare i musikkåren och herr Eriksson hade en del respekt för mig, så han ställde sig utmed väggen och försökte göra sig smal som ett frimärke och då vi passerade honom log han vänligt mot oss och nickade. Han måste ha tänkt: ”Det som jag ser nu, är det bra eller dåligt?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Jag blev döpt med den Heliga Ande. Jag fick ett helt nytt sätt att tänka. Jag fick helt nya prioriteringar i mitt liv. Jag gick till skolan där jag var lärare och arbetade varje dag, men mina tankar var bara uppfyllda av Jesus och hur jag skulle kunna följa honom på bästa sätt.

Under många år var jag väldigt försiktig med att berätta om denna upplevelse. Jag var lite rädd att andra skulle tro att det är så man ska uppleva Andens dop. Jag tror att Gud har ett alldeles speciellt individuellt sätt att möta varje individ. Jag säger inte att det är så här man ska uppleva det. Jag säger bara att det var så här jag upplevde det.

Rut upplevde också Andens dop ungefär samtidigt. Vi blev fyllda av en omättlig längtan att läsa Bibeln. Vi läste jämt. Vi hade en sådan längtan att höra Gud tala genom sitt ord. Vi läste Bibeln på bussen, i skolan, på toaletten, i badkaret, ja, varje ledig stund.

En kväll i vårt hus var vi många samlade efter ett möte. Ingemar Myhrin, som var en ledande person inom väckelsen i kören ”Det nya livet” var med den kvällen. Ingemar, jag och några till gick upp på övervåningen för att be för några personer som var med i samlingen. Medan vi står där i en ring säger Ingemar till mig att sluta be på svenska och släppa fram tungotalet, det bönespråk som den Helige Ande ville ge mig. Det kom några konstiga läten ur min mun och Ingemar bad mig att fortsätta att prisa Herren för mig själv med det nya språket, medan han och de andra som var med att be gick ned till samlingen i vårt vardagsrum. Det var verkligen några omtumlande händelser under våren 1975 och jag lever fortfarande kvar i effekterna av de händelserna nu mer än 35 år senare.

Det vi upplevde där och då förändrade våra liv och fick många konsekvenser för framtiden. Jag återkommer till det i nästa inlägg.
/PB