Varför blir så många präster och pastorer långtidssjukskrivna?

Varför blir så många präster och pastorer långtidssjukskrivna? Den frågan behandlas i en ledare i Världen i dag under veckan med titeln: "Teologisk osäkerhet kan ge utbrändhet". Jag har tidigare hänvisat till artikeln.

Artikeln hänvisar till tre undersökningar:
1/En nyligen framlagd doktorsavhandling vid Uppsala universitet, har Lennart Belfrage med mångårig erfarenhet av själavårdsarbete inom Svenska kyrkan.
"Avhandlingen vill visa, att prästerna mår dåligt och säger sig sakna verktyg och instrument inför att möta den postmoderna människan och på ett gott och relevant sätt kunna få till ett meningsfullt samtal om existensiella och andliga frågor."

2/"En relativt ny studie från Saco visade, att akademiker inom Svenska kyrkan var långtidssjukskrivna i mer än dubbelt så hög utsträckning som den grupp man i studien jämförde med, nämligen ingenjörer."

3/ Sjukhusprästen Preben Kok i Vejle i Danmark har tagit initiativ till att hjälpa 80 utbrända präster. I en intervju med Kristeligt Dagblad säger Kok, att ”problemet för dessa präster visade sig ofta vara att de förkunnar ett evangelium, som de inte själva hör. Det betyder inte, att prästerna inte själva tror på det som de förkunnar, men de glömmer själva att höra efter vad de predikar för sin församling” (Udfordringen 26 mars).

Världen i dag skriver vidare:
"Finns det andra orsaker? Ja, förmodligen fast de är sällan framlyfta i debatten. Kan det helt enkelt vara så, att prästerna inte vet vad de tror eller vad de får tro? Har de, i den teologiska utbildningen, fått lära sig att det inte finns några självklara svar? Och om det inte finns några självklara svar, vad ska man då och får man då förkunna?

Kan alltså dagens teologiska osäkerhet vara en orsak till dagens prästerliga utbrändhet? För en generation sedan var det nog av flera anledningar lättare att vara präst och förkunnare. Grunden var ”Bibeln och bekännelseskrifterna”. "

Artikelförfattaren väcker frågan om orsaken till dagens prästerliga utbrändhet beror på teologisk osäkerhet. Jag tycker att det är en mycket intressant fråga och flera av inläggen här på sidan denna vecka talar om denna teologiska osäkerhet.

Stefan Gustavsson skriver om denna teologiska osäkerhet i inlägget: "Äktenskap enligt pastor Jansson - om Svenska Kyrkans brist på hederlighet "

Även om de ovanstående undersökningarna och Stefan Gustavssons inlägg handlar om Svenska Kyrkan, så tror jag att den teologiska osäkerheten även breder ut sig inom frikyrkorna. Tidigare inlägg denna vecka handlar om Saronkyrkans (EFK) tankar på att även praktiserande homosexuella ska få bli medlemmar: "Saron och medlemskap i en kristen församling"

Sarons utspel i frågan har skapat en stor debatt inom frikyrkligheten. bland annat slriver Stefan Swärd, ordförande i EFK, i Dagen: "Swärd vill höja ribban för medlemskap". Det finns även fler läsvärda inslag i Stefan Swärds blogg. Svar på frågan om församlingstukt; Nu höjer jag rösten och Kommentar på 114 kommentarer.

Det är naturligtvis olyckligt om den teologiska osäkerheten breder ut sig alltmer inom kyrkan och det finns många tecken som tyder på det. Många frikyrkor har gått ifrån teologiska och etiska principer som tidigare var självklara. Frälsningsarmén har tagit bort sina etiska dokument från sin officiella hemsida.

Det är inte bara präster och pastorer som mår dåligt i det postmoderna normlösa tänkandet. För en tid sedan hade vi ett inlägg som hänvisade till en artikel i Världen i Dag: ”Normlösheten orsak till psykisk ohälsa”, som handlar om den ökande strömmen av ungdomar till psykmottagningarna.

Förvirringen blir inte mindre då man läser ännu en artikel från denna vecka: "Religionsneutrala präster?" Då man läser en sådan rubkrik får man intrycket att innehållet i tron är helt oväsentligt. det gemensamma är att man tror på något, vad som helst. Och vem gör inte det? Grundförutsättningen för att ha en dialog med människor med egen tro är att det finns en egen definierad tro: Dagen rapporterar under rubriken: Dansk biskop skärper synen på religionsdialog: "- Vi måste stå fast vid det vi tror är sannigen - Vi har blivit rädda att bekänna färg för det uppfattas som ett övergrepp mot andra, säger han till tidningen."

Det finns en fara att kyrkan vill vara så öppen och accepterande att den inte längre vågar vara en profetröst. Av rädsla för att bli impopulär gör kyrkan allt den kan för att trösklarna ska vara låga och portarna breda in i församlingen. Fastän Jesus sa att porten är trång och vägen är smal som leder till livet och att det är är få som finner den (Matt 7:13-14). Läs också ett tidigare inlägg på hemsidan: Jesus säger att porten är trång, medan kyrkan försöker göra den så bred som möjligt

Ulf Ekman efterlyser i sin blogg en kyrka som vågar stå för klassiska kristna värderingar, men han ser bara en tyst kyrka som bifallande accepterar utvecklingen i omvärlden:
"Annars får man säga att det är ganska tyst i Sverige nu för tiden. Det är jordskredsliknande förändringar med tanke på lagstiftning om könsneutrala äktenskap, Svenska Kyrkans inställning till dessa frågor, Gardells boks mottangande och nu det som sker i Saron. Det är däremot inte en jordskredsreaktion emot detta utan en förstämd tystnad i leden som bådar illa. Eller är det en resignerad likgiltighet som tar sig uttryck i flykt från ansvar?"

peppebaron