Ett ark papper
Jag såg ett pappersark fullskrivet med bokstäver och ord.
Grova stavfel och språkfel. Osköna överstrykningar.
Fula plumpar. Klumpiga staplar. Slarviga öglor.
Jag läste och upprördes i mitt innersta.
Vilken klåpare hade komponerat detta nonsens?
Vilken inbilsk narr hade skapat detta fuskverk?
Då såg jag med ens vad det var
och rodnade av blygsel och skam:
Det fullskrivna arket var mitt gångna år.
Jag själv var den klene skrivaren,
mästaren till klottret och kråkfötterna.
Och längst ned på sidan
hade en mäkta sträng lärare skrivit
med rödaste blod
ett rättvist betyg: Underkänd!
I samma stund skymtade jag en hand,
som räckte mig ett nytt, bländande vitt, oskrivet ark,
och förnam en röst som sade: Skriv!
Det vita arket var mitt nya år,
och handen och rösten var den stränge lärarens
som givit mig ännu en chans
före avgångsexamen, den sista, den ofrånkomliga.
Då föll jag på knä
- en skamsen liten skolpojke-
och bad:
Herre, du stränge men rättvise lärare!
Inte en bokstav vill jag skriva
utan att du håller i pennan,
inte en mening
utan att du formar den,
inte ett skiljetecken
utan att du godkänt det.
Som dånet av ett starkt tordön
och bruset av väldiga vatten
nådde mig då hans röst:
Skrivare, skriv!
I en starkare hand har du utlämnat din penna.
Nu är du äntligen mogen
att skriva en godkänd sida.
Och fylld av en outsäglig trygghet
präntade jag de allra första stavelserna
på det nya arket:
Se, han gör allting nytt!
En pennfjäder i den Store Skrivarens hand
vill jag vara.
Skrivare, skriv!
Skriv snabbt, skriv hårt, skriv brinnande!
O, att han ville ta ett fast grepp om mig
och med sin levande ande
skriva en outplånlig skrift,
ett Kristus-brev, i mitt liv
för bröderna att tröstas, stärkas
och förnyas av.
Så att någon enda liten människa
kunde tacka Gud för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar