(Bilden är från Jelöy Kurscenter som det ser ut idag. Det ligger granne med folkhögskolan och officersskolan)
Bibelhelgerna i Vallersvik fortsatte under alla år vi bodde i Norge första gången, 1979-1988.
Efter några år startade vi en Bibelskola på Jelöy, först fyraveckorskurser och sedan tvåveckorskurser. Varje session av bibelskolan hade också en Bibelhelg.
Kurscentret tog över konceptet med bibelhelger och inbjöd varje år till en helg på Jelöy. Det var normalt Rut och jag som var talare på de helgerna, men efterhand lyckades vi få med David Kjellgren även på bibelhelgerna på Jelöy. Under några år hade vi alltså årliga bibelhelger både i Vallersvik och på Jelöy.
Den
sista bibelhelgen vi hade tillsammans med David Kjellgren på Jelöy var
vi lika gamla. David var 80 år och Rut och jag var 80 år tillsammans (40
år var). Det måste ha varit 1987.
Ungdomarna från folkhögskolan förstod att det var något spännande som hände på kurscentret då det var bibelhelg och det var vanligt att elever kom till samlingarna. Det hände också att grupper från Oslo åkte de åtta milen för att vara med på lördagen. Lördagkvällens bönemöte blev det
tillfälle då många av folkhögskolans elever blev frälsta.
Jag minns en av dessa lördagskvällar då alla som vi bad för föll till
golvet. Fråga mig inte varför. Det bara var så. Det var ingenting vi
försökte åstadkomma, men den Helige Ande verkade så starkt att de inte
kunde stå även om de försökte. En storvuxen dam från Vestlandet tänkte
antagligen att om hon skulle falla i golvet skulle hon aldrig kunna
komma upp igen, så hon ställde sig mot väggen och tänkte säkert att det
var ett tryggt ställe att stå. Då vi bad för henne bara ”rann” hon ned
utefter väggen och blev liggande på golvet.
Då vi senare bad för
dataläraren och han föll pladask i golvet jublade alla eleverna. Det var
som om de förstod att om till och med dataläraren föll, då måste det
vara på riktigt.
Då jag en gång, på morgonen efter bibelhelgen, kom upp till skolan möttes jag av en av eleverna som glädjerusigt kom springande fram till mig och skrek ”Jag har det i händerna! Jag har det i händerna!”
Hon hade själv blivit frälst på lördagens bönemöte och nu hade hon bett med en medelev och denne hade fallit i golvet. Hon
kanske inte förstod då att det inte berodde på hennes händer utan på den
Helige Andes kraft. Den flickan blev senare soldat och ännu senare
officer.
På kurscentret var det också officerskurser på våren varje år. Varje officer skulle årligen gå en veckas officerskurs. En dag då jag undervisade där frågade en av officerarna bekymrat "Men Peter, vad gör du då ungdomarna blir så ivriga att de ligger och skrattar vid botbänken eller nästan hänger i gardinerna?" Då svarade jag att då tar jag det bara lugnt. Om jag har använt månader för att få någon lite upphetsad för Jesus är inte min första tanke hur jag ska kunna kyla ner dem. Förr eller senare kommer de nog ner och då vill jag vara där och ta emot dem så att de landar på ett sätt så att de kan fortsätta livet med Jesus.
Här kommer till slut en liten bekännelse. Jag tror att det brottet är preskriberat nu. På folkhögskolan var det ordning och reda på den tiden. Kvart i tio varje kväll skulle alla eleverna vara inne på sitt eget internat. Vi hade pojkinternat och flickinternat. Varje kväll gick någon av lärarna tillsyn och kontrollerade att alla var inne och att det var städat i de gemensamma utrymmena på varje internat. En kväll då Rut och jag hade gått tillsyn och var på väg hem, klockan var gott och väl efter tio, såg vi några elever snabb smyga från det ena internat till det andra med Biblar i händerna. Det var några dagar efter en av bibelhelgerna. Vi förstod att de var på väg till ett nattligt bönemöte. Vi skulle naturligtvis ha skrivit upp dem och anmält det till lärarkollegiet. Vad tror ni vi gjorde? Vi tittade åt ett annat håll och gick hem ganska glada för vad vi sett. Må Herren förlåta oss.
Är det någon som läser det här som var med på någon av bibelhelgerna? Du får gärna skriva en kommentar om du vill.
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar