Anna Sophia Bonde skriver i Kyrkans Tidning en replik till Britta Hälls inlägg "Ge folket teologisk hjälp"
"Fallet Ulla Karlsson har många intressanta dimensioner – om man bortser från det tragiska i att en enskild präst låter påskina att hon vill diskutera principiella teologiska ställningstaganden i media, när hon egentligen hade behövt gå med sina tvivel till en god själavårdare.
Forskningsenheten i all ära men de som verkligen borde sitta i krismöte är ju biskoparna. Är inte Ulla Karlsson en möjlig effekt av de senaste decenniernas mjukisteologi som alltid menar att det är finare att kunna ställa frågor än att komma med svar? Och där allt ska välkomnas, även rena dumheter (som till exempel Lena Einhorns teori att Jesus och Paulus var en och samma person), för sådant sägs bidra till en demokratisering av samtalet, vilket verkar vara det bästa betyg som liberalteologin kan dela ut, alla kategorier.
Medan man i de flesta stift agerar bullterrier så fort det kommer en prästkandidat som verkar lite konservativ så är det betydligt mer laissez-faire för de
liberala. Det mesta går an. Tvivel verkar alltid hälsosammare än tvärsäkerhet; det sägs vara ett tecken på mognad.
Men nu börjar vi skörda frukterna av den sortens önsketänkande. Och det innebär att det finns alldeles för många präster som använder predikstolen för att diskutera just sina egna tvivel – snarare än förmedla sin glädje över evangeliet och över det som Jesus gjort i deras liv. När vi inte håller oss till vår affärsidé (för den som undrar: förkunna evangelium) förlorar vi omedelbart i relevans. Tarotkort, spa-behandlingar och yoga verkar då minst lika meningsfullt som att sitta i kyrkbänken och lyssna till ännu en präst som förkunnar sin förlorade tro."
"Fallet Ulla Karlsson har många intressanta dimensioner – om man bortser från det tragiska i att en enskild präst låter påskina att hon vill diskutera principiella teologiska ställningstaganden i media, när hon egentligen hade behövt gå med sina tvivel till en god själavårdare.
Forskningsenheten i all ära men de som verkligen borde sitta i krismöte är ju biskoparna. Är inte Ulla Karlsson en möjlig effekt av de senaste decenniernas mjukisteologi som alltid menar att det är finare att kunna ställa frågor än att komma med svar? Och där allt ska välkomnas, även rena dumheter (som till exempel Lena Einhorns teori att Jesus och Paulus var en och samma person), för sådant sägs bidra till en demokratisering av samtalet, vilket verkar vara det bästa betyg som liberalteologin kan dela ut, alla kategorier.
Medan man i de flesta stift agerar bullterrier så fort det kommer en prästkandidat som verkar lite konservativ så är det betydligt mer laissez-faire för de
liberala. Det mesta går an. Tvivel verkar alltid hälsosammare än tvärsäkerhet; det sägs vara ett tecken på mognad.
Men nu börjar vi skörda frukterna av den sortens önsketänkande. Och det innebär att det finns alldeles för många präster som använder predikstolen för att diskutera just sina egna tvivel – snarare än förmedla sin glädje över evangeliet och över det som Jesus gjort i deras liv. När vi inte håller oss till vår affärsidé (för den som undrar: förkunna evangelium) förlorar vi omedelbart i relevans. Tarotkort, spa-behandlingar och yoga verkar då minst lika meningsfullt som att sitta i kyrkbänken och lyssna till ännu en präst som förkunnar sin förlorade tro."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar