En nyhet som tycks ha passerat svenska medier obemärkt förbi är den resolution som i början av november antogs i Europarådets parlamentariska församling, vilken även är vägledande för Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
I resolution 1829 fördöms könsselektiva aborter. Pressen från familj och omgivning att av könsselektiva skäl göra en abort ska dessutom anses vara en form av psykologiskt våld. Medlemsländerna har till 2015 på sig att åtgärda missförhållandena för att sedan återrapportera till Europarådet.
För Sveriges räkning innebär det att om trenden med de så kallade flickaborterna skulle fortsätta eller om någon pressas att utföra en sådan abort, kan vi ställas inför Europadomstolen.
En intressant detalj i sammanhanget är att resolutionen fick oväntat svenskt stöd. Bland annat röstade riksdagsledamoten Carina Hägg (S), som är en känd abortförespråkare, för resolutionen (tillägget om att återrapportera 2015 var det enda som ogillades).
Ändå skriver hon i en skriftlig fråga till EU-minister, Birgitta Ohlsson (FP), som lämnades in idag den 25/11, att hon är orolig över försämringen av aborträtten ute i Europa. ”Vilka initiativ tar regeringen för att stärka kvinnors rätt till abort i EU:s medlemsländer?” undrar Hägg.
Detta är mycket inkonsekvent. Först röstar hon för en inskränkning i aborträtten. Sedan vill hon utvidga den. Ibland är politik obegripligt.
Känner sig Hägg pressad av övriga Europa att rösta för resolutionen? Om nej, och resolutionsinnehållet är en jämställdhetsfråga för henne (minns flickaborterna), varför röstade hon då emot tillägget att återrapportera 2015? Tycker hon inte att svenskt jämställdhetsarbete är värt att rapportera om, i synnerhet då hennes förhoppning är att vi ska ha en S-regering då? Detta är väl värt att undersöka.
SEA arbetar aktivt med att påverka och bevaka utvecklingen kring i synnerhet två områden där människovärdet är hotat; abort och dödshjälp. Bland annat har vi anordnat seminarier, debatter och gett ut en skrift med välformulerade argument för människovärdet. Inom kort är det dags för Livets Söndag – som infaller på den tredje advent – en söndag som flera församlingar valt att uppmärksamma människovärdet på.
Hos de lagstiftare som verkar kanske mest för att försvara den svenska abortlagstiftningen och att införa dödshjälp kan man dock skönja både en haltande argumentationsteknik och inkonsekvens inför det självpåtagna uppdraget. Det ovannämnda exemplet är ett tecken på detta.
Under hösten rapporterades det om att det i riksdagen finns ett tvärpolitiskt som vill arbeta för att införa dödshjälp. I en motion om lades fram i samband med höstens motionstid, signerad Eva Flyborg (FP), Helena Leander (MP), Staffan Danielsson (C) och Fredrick Federley (C), går det att utläsa att döden ”måste kunna diskuteras utan de övertoner av biblisk och gudomlig inblandning som mer ställer till problem än hjälper. Lagstiftningen måste stå fri från partisk påverkan, av vilket slag det än månde vara.”
Smålandspostens ledarskribent Marcus Svensson har rätt när han i en ledare belyser den västerländska människosynens nära koppling till det judiskt-kristna trosarvet och att sekulariseringen skapar ett vakuum i värdefrågor. Samtidigt kan man ju undra om den tvärpolitiske kvartetten läser andras inlägg och motioner som en viss potentat läser Bibeln. I den motion som uttrycker ett motstånd till dödshjälp finns det ingen skrivning som bär ”övertoner av biblisk och gudomlig inblandning”.
Låg argumentationsteknik med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar