Varför tror frälsningsofficerare mer på helvetet än pingspredikanter?
Jag refererade igår till Dagens undersökning bland predikanter som handlar om i vilken utsträckning de tror på helvetet. Bland frälsningsofficerarena var det 100% av de tillfrågade som tror på helvetet, medan andelen pingstpredikanter som tror på helvetet var betydligt lägre.
I en annan artikel i Dagen görs en analys av svaren och där försöker man hitta en rimlig förklaring till den stora skillnaden i synen på helvetet. I artikeln förklarar man skillnaden med att frälsningsofficerarna i högre utsträckning arbetar bland människor som har det mycket svårt och som kan uppleva sitt liv redan här på jorden som ett "helvete". Pingstpredikanter å andra sidan lever i mer väletablerade kretsar där tanken på helvetet är mer avlägsen.
Det är möjligt att det ligger något i den förklaringen, men det kan också bero på skillnader i bibelsyn. Frälsningsarmén första trosartikel talar om Bibeln som den enda auktoriteten för kristen tro och lära och det är omöjligt att bortse från att Jesus talar tydligt och varnande om helvetet. Samma undervisning om helvetet och den dubbla utgången kan vi också finna i brevlitteraturen och i Uppenbarelseboken.
Redan i den första presentationen av Jesus förklarar Johannes döparen Jesu uppdrag:
"Han har sin kastskovel* i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks." (Matt 3:12)
Och i slutet av Matteusevangeliet säger Jesus:
"Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv" (Matt 25:46)
/PB
2 kommentarer:
Matt 25:46 är ett typexempel på hur det svenska ordet "evig" leder tanken till oändlig utsträckning. Originalet, grundtexten på grekiska, använder ordet aioun som både engelskan och svenskan har kvar - eon som betyder exakt samma sak; en tidsrymd av obestämd längd men en början och ett slut. Den hebreiska motsvarigheten olam har samma innebörd. Jona var i fiskens buk i "olam" - ingen längre evighet, eller hur.
Bibeln är Guds ord från pärm till pärm - men översättningarna speglar detta i varierad grad.
Problemet med vår tradition är att översättarna är och har varit människor som vi och alltså i hög utsträckning låsta i sin Guds- och världsuppfattning. Detta gör att vi är beroende av att hela tiden gå tillbaka "till skrifterna" och göra som judarna i Berea enligt Apg 17:
"Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så."
Detta skulle egentligen inte ha blivit ett problem om vi fått behålla de urprungliga begreppen i oförvanskad form. Ett exempel är de tre första kapitlen i Efesierbrevet där ordet "aioun" förekommer åtta gånger och översatts med fem olika ord varav åtminstone ett som inte ens anger tid; "denna värld" i st. f. denna tidsålder el.dyl.
Varför har det blivit så? Jo, översättartnas ömsesidiga kollegialitet - samt hänsyn till rådande paradigm, världs- och Gudsbild - har fått större prioritet än det egentliga uppdraget Flera andra grundbegrepp har också orsakat helt onödiga, teologiska vanföreställningar.
På min veckogamla blogg försöker jag hjälpa till med att sprida ljus där mörker(åtminstone dunkel)råder:
http://absoluteall.blogspot.se/
Ursäkta mej, så här skulle det stå på slutet:
Flera andra grundbegrepp har också förvanskats och orsakat helt onödiga teologiska vanföreställningar.
Skicka en kommentar