Nordic Choice Hotels

30 okt. 2013

Varen ock I redo!


Brev nr 10 från General William Booth skrivet 1907

Kamrater och vänner!

Jag vill i dag göra eder och edra officerare en fråga av mer än vanlig betydelse, nämligen: "Om Jesus Kristus kommer till Eder kår, skulle han då finna allt redo för sin uppenbarelse?"
 
 Många tala mycket om den s. k. "andra tillkommelsen". De säga , att Kristus skall komma för att regera på jorden och  att hans ankomst skall utgöra början av det "tusenåriga riket".
 En sådan sakernas utveckling vore den skönaste man kunde önska sig och skulle på en gång göra slut på denna ängslans värld, i vilken vi alla sträva. Men dels äro vi icke fullkomligt vissa om, huruvida Skriften verkligen menar något dylikt, dels har detta ämne framkallat så mycket diskussion och gensägelse, att jag för min del ej ägnat detsamma så mycken uppmärksamhet.

 Kanske jag är, vad människorna kalla "utilitarian". D.v.s. mitt hjärta intresserar sig icke för frågor, som ej äro av praktisk natur och av nytta redan för det närvarande livet. Då jag därför ser, att frågan om Kristi andra återkomst upptager mångas tid och energi utan att giva en motsvarande behållning åt den lidande mänskligheten, har jag funnit lämpligast att icke sysselsätta mig med denna teori.

Vare sig han kommer för att upprätta ett tusenårigt rike eller icke, så skall han säkert en dag hålla nationerna att avlägga räkenskap inför sin domartron. Och då det är bra mycket viktigare att vara redo och göra andra redo för denna dag än att känna detaljerna  av hans andra återkomst, sysselsätter jag mig helst med den Kristi ankomst, till jorden, vilken vi alla tro ägt rum och som hade till syfte att frälsa människorna från deras synder samt göra dem redo för domens dag.

 Men antag, att Jesus Kristus skulle komma igen nu icke ned från himmelen i folkens åsyn, utan i kroppslig gestalt, just sådan han var, då han vandrade på Jerusalems gator och Galileens kullar!

 Antag, att han kommer till er kår och tillbragte nästa söndag hos er - vad skulle han tänka om det han såge och hörde vid sitt besök? Stanna och tänk efter ett ögonblick! Om Frälsaren komme i en sådan gestalt, att ingen hade den minsta aning om, att han var Livets och Härlighetens Herre, utan man endast trodde honom vara en tarvlig timmerman, som kom till mötet, hur skulle han finna allt? Låt mig söka föreställa mig det:

1. Jag förmodar, att lokalen vore det första, som ådroge sig hans uppmärksamhet Vid närmare eftertanke är jag dock ej säker därpå; sannolikt skulle han först besöka officerernas bostäder och se, hur det var där. Och om han gjorde detta, vad skulle han få för tanke om det hem ni berett edra officerare? Vad skulle det göra för intryck på honom? Han skulle noga granska rummet och möblerna och alla anordningar. Det är jag säker på. Skulle han finna det onödigt fint och världsligt eller skulle han å andra sidan anse, att ni ej nog sörjt för edra kära officerares hälsa och bekvämlighet? Skulle han finna dem vara en heder för Armén? Vad säger du? Kanske du ej känner dem, och således ej kan säga det. Men de ha väl själva någon föreställning därom. Vad skulle han säga?

2. Här är således möteslokalen, och vi vilja antaga, att Frälsaren nyss har kommit in och satt sig just i det hörnet, där han vill sitta, och ser på allt under dagens alla tre möten, fullkomligt okänd för er alla, till en början, vad kommer han att tänka om lokalen? Vilka tankar röra sig i hans själ, då han ser sig omkring? Är han nöjd med den? Säger han för sig själf "Det är ingen storartad lokal, men den är ren och snygg och behaglig och passar just för det fattiga folket, som begagnar den."

 Eller tänker han raka motsatsen och undrar, huru ni kunna vara nöjda med en lokal, som är så föga tilldragande och som med ganska obetydlig möda och besvär kunde få ett helt och hållet annat utseende?

 Där är botbänken, vilken jag är säker på genast tilldrager sig hans uppmärksamhet. Ser han, att den är snygg, och över den stå dessa ord, som gå till hans hjärta: "Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut?"

3. Han sitter där och betraktar, lugn och stilla, kårens arbete hela dagen igenom. Jag undrar, vad han skulle tänka om mötena? Skulle han tycka att de, ehuru primitiva och behäftade med många misstag, likväl äro varma och allvarliga och därför fulla af intresse? Eller skulle han anse dem färglösa, kalla och utan innehåll, utan något medryckande och intressant. Vad säger du?

Eller skulle han finna dem vara någonting mitt emellan - varken varma eller kalla och således avskyvärda? Ty kom ihåg, han vill hava mötena varma eller kalla. Vad säger du? Jag undrar, vad han skulle tänka om fanjunkaren? Vad intryck skulle han göra på honom. Jag vet, vad intryck våra fanjunkare över hela världen göra på mig. Jag anser dem vara en präktig skara män och kvinnor.

 Vad skulle han tänka om musikkåren? Jag undrar, om han skulle ha så höga tankar om musikkåren, som några av våra musikkårer ha om sig själva? Skulle han anse, att de äro för mycket upptagna med sin musik och glömma bort ändamålet, varför de spela?
 Nåväl där äro de. Han ser sig omkring på dem, och begrundar det mått af tro, offervillighet och bistånd de skänka människornas själar och det arbete de utföra i bönemötena.

Sedan ha vi publiken. Jag undrar, vad han tänker om den? Om den är stor, föreställer jag mig, att han skulle se på officerarna och tänka på det stora ansvar, som vilar på dem, att rätt behandla folket. Och är den liten, skulle han sannolikt tänka tillbaka på de små samlingar av människor, för vilka han förkunnade dessa mäktiga sanningar, när han vistades på jorden.
 Och kanske skulle han säga till sig själv: Det kommer mer folk för att åhöra dessa officerares tal än för att se mig dö. Jag hoppas, att de skola handla uppriktigt mot dem.

Och så är jag säker på, att han under dagens lopp skall titta in till de yngre och höra på de lärdomar, som meddelas dem. Vad skulle han tänka om detta? Vad skulle han tycka om underbefäl och kompaniledare? Skulle han känna sig nöjd med deras sträva att få de kära barnen verkligt frälsta?

 Sedan skulle friluftsmötet äga rum. Man skulle undra över att se främlingen i våra led den dagen och lägga märke till, huru noga han observerar allt, som försiggår.  Du må tro, att han med en enda blick skulle se huru många, som vore närvarande. Och om de föreburo vädret som ursäkt för sitt ringa antal, tänker jag mig, att han skulle draga sig till minnes de sista dystra timmorna av sin vistelse på jorden. Han skulle minnas den bara marken, på vilken han våndades i Getsemane, och den backsluttning, uppför vilken han steg till korset. Den förskräckliga rysning, som han kände, då de sleto av honom kläderna för att fastnagla honom på det kors, varpå han måste dö - allt detta skulle komma tillbaka i hans minne.

 Det finnes många andra ting, som ådraga sig hans uppmärksamhet. Men jag har ej tid, att nu följa honom i dem alla. Men säkert såg han länge på soldaterna och på de unga män och kvinnor, som han tycke borde ha varit på krigsskolan. Och då han hörde talas om några, som ursäktade sig med att de då måste lämna fader och moder, skulle han tänka på sin egen moder, som han senast såg på jorden gråtande, under det blodet från hans öppna sår droppande ned på henne.

 Sista gången man såg honom var i salens bakgrund vid eftermötet. Från denna punkt åsåg han den kamp för själar, som avslutade dagens strider. Vad han tänkte om detta möte, om officerarne, som ledde det, om soldaterna, som deltogo, eller om de soldater, som gingo ut, om syndarne, som knäböjde vid botbänken, eller om dem, som icke gjorde det, vet jag verkligen ej. Jag vet blott, att ej förrän det sista ljuset släcktes, var hans plats tom.

 Kamrater, om han verkligen på detta sätt skulle komma till eder kår nästa söndag, skulle han finna eder redo?

Inga kommentarer: