Ett ont nytt år

Niklas Ekdal skriver på ledarplats i DN under rubriken "Ett ont nytt år":
"......Samtidigt inser man att inget demokratiskt lands ledare kan stå handfallna när dess städer angrips. Tänk tanken att 80 raketer om dagen regnade ner i Stockholm från Åland. I det läget skulle vi också ropa på attackplan och stridsvagnar.

Det som skiljer Gaza från Åland är att Israel (och Egypten) på grund av en komplicerad historia har ansvar för det hopplösa läget på marken. Gazaremsan har varit en dyster, överbefolkad enklav i decennier. Den israeliska reträtten och blockaden gjorde bara läget värre.

Av de 1,5 miljoner människor som bor i Gaza har bara en bråkdel sina rötter i området. De flesta är ättlingar till flyktingar från 1948, när Staten Israel bildades.

Denna bakgrund måste man ha i minnet. Islamisterna skjuter tillbaka på städer som deras släktingar lämnade eller tvingades lämna för 60 år sedan. Något slut på denna strid om territorium går knappast att se innan Israels säkerhet och rätt att existera är garanterade av alla parter, samtidigt som palestinierna har fått en egen stat.

Vad få kanske tänker på när krutröken och lidandet fyller nyhetssändningarna är att israelerna också härstammar från flyktingar. Om Israel hade samma inställning som Hamas skulle dess flygvapen terrorbomba Casablanca, Alexandria och Bagdad, där hundratusentals judar kördes bort i en motsvarande våg av etnisk rensning 1948."

Läs hela ledaren i DN här>>

Läs även kommnetarer från Bengts blogg:
Det sägs ofta att Israel är den starka parten, men detta är en sanning med modifikation, menar Ekdal:
De iranska kärnvapenplanerna under ledning av en irrationell president, ett militant Hizbollah beväpnat med minst 30.000 rysktillverkade raketer i norr och ett fanatiskt Hamas i söder ställer Israel inför en helt ny hotbild. Tiden, demografin, tekniken och geografin arbetar obönhörligt för dem som vill utplåna denna lilla judiska enklav i den vidsträckta Mellanöstern. I en artikel i International Herald Tribune pekar den israeliske historikern Benny Morris på ett fjärde hot, det interna som kommer från 1,3 miljoner arabiska medborgare. I takt med att de radikaliseras och tar parti för palestinierna i exil, i takt med deras högre födelsetal, kommer konflikten att ställas på sin spets.

Jag har ofta frågat mig, vilken psykologi som ligger bakom bredvilligheten hos den arabiska befolkningen att bli terrorister, även självmordsbombare. Jag tror inte bara det har med förtryck och nödlidande att göra. Ledarna och de som har inflytande över propagandan måste ha ett stort ansvar. Palestinska terrorister utnyttjar barnen i den pågående konflikten som självmordsbombare och barnsoldater. Barn utnyttjas när palestinska terrorister transporterar sprängmedel i ambulanser, de indoktrineras systematiskt till rasism och dödslängtan. Hamas uttnyttjar barn till mänskliga sköldar och skryter med det. Redan från tidig barndom fostras de in i detta, och jag förmodar att det uppstår ett socialt tryck där den eller de som inte vill ställa upp ses som förädare. Det är oroväckande vad detta och liknande förhållanden i Mellanöstern-regionen kommer att betyda för möjligheten till stabilitet och fred i framtiden.

Niklas Ekdal ber oss göra ett tankeexperiment: Tänk er "att palestinierna i Gaza efter den israeliska reträtten 2005 hade upphört med alla våldshandlingar, skickat barnen till skolan, satsat på företagande och arbete i stället för raketer. Då hade tvåstatslösningen antagligen redan varit nära". Men istället för detta fortsätter man att gräva ner sig i en offer-roll vilket leder till fortsatt underutveckling och underhållande av konfliktklimatet."