"Snart är vi alla diskriminerade"

HÅKAN ERIKSSON och JACOB RENNERFELDT skriver i Expressen om diskriminieringskulturen som råder i Sverige. Här följer några utdrag ur artikeln:

"Bara en tiondel av befolkningen anses inte behöva särskilt skydd mot diskriminering, skriver författarna Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt: "Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga." "Den nya diskrimineringsombudsmannen Katri Linna bör få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte sammanblandas med opinionsbildning."

Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Den ena gruppen kan hävda att man är mer skyddsvärd än den andra och att man upplever sig mer kränkt än någon annan. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga.

I diskrimineringskulturens spår hittar man mannen som vägrar ta en kvinnlig arbetsgivare i hand, får sin a-kassa indragen och anmäler arbetsgivaren till DO, då han anser sig diskriminerad på religiös grund. Här finns ordföranden i RFSL som kallar kärnfamiljen för "homofobisk". Här finns aktivisten på den statligt understödda diskrimineringsbyrån som anmäler en glass för att var rasistisk. Här finns kvinnorna som ansåg att det var könsdiskriminerande att de inte fick bada topless i det kommunala badhuset. Här finns kvinnorna som ansåg det vara etnisk diskriminering att de inte fick bada fullt påklädda, från topp till tå, på det kommunala badhuset. Här finns den statliga ombudsmannen som likställer homosexuellas situation i Sverige på 2000-talet med de svartas situation i det rassegregerade USA i början av 1900-talet. Alla uppmuntrade och med stöd av en statligt finansierad diskrimineringsindustri som omsätter miljardbelopp.

Vår kartläggning, som bygger på diskrimineringsombudsmännens egna årsredovisningar från åren 2003- 2005, visar att Arbetsdomstolen, AD, inte avgjort mer än ett tiotal ärenden som drivits av ombudsmännen. Och med några få undantag har ombudsmännen förlorat målen. Till exempel, så lyckades Jämo 2005 påvisa köns-diskriminering i två ärenden, möjligtvis tre, om man inkluderar ett ärende som var förklarat som vilande. Under 2003 meddelade AD dom i fyra ärenden som DO drev. I samtliga fall avslog Arbetsdomstolen DO:s talan. Mellan åren 2003 och 2005 har 40 ärenden avslutats som drivits av Homo. Inte i ett enda ärende har Homo haft framgång i AD. Här finns med andra ord ett stort glapp mellan retorik och statistik. En första slutsats är att den nya diskrimineringsombudsmannen Katri Linna bör få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte samman- blandas med opinionsbildning. En andra är att staten och våra politiker inte kan ge nytt bränsle till ett synsätt som riskerar att så split mellan olika grupper i vårt land. En tredje är att vi bör lämna diskrimineringskulturen bakom oss, och istället arbeta för en rättvisa som präglas av jämlikhet. I ett Sverige där alla faktiskt är lika mycket värda."

Läs hela artikeln i Expressen>>