Varför hukar våra kyrkliga ledare i snålblåsten?

Bert Stålhammar skriver i Hemmets vän:
I en insändare i en av våra större tidningar läser jag att en mamma och tillika medlem i Humanisterna säger att hennes son får gärna vara med på en skolavslutning i kyrkan. Ett villkor knyts dock till detta löfte. Ingen präst får visa sig.

Egentligen är ett uttalande av det här slaget fullständigt fantastiskt. Kyrkorna är fyllda med religiösa symboler som är hundratals och ibland tusen år gamla. Prästen som i vanliga fall har kyrkan som arbetsplats bör däremot hålla sig undan så att inte känsliga humanistsjälar störs. Annars kunde man kanske tänka sig att prästen hade en del att berätta om kyrkorummet och Sveriges tusenåriga kristna tradition. Kanske att eleverna hade varit aningen klokare när de lämnade kyrkan än när de gick dit.

Men än mera märkligt är det att det finns präster som accepterar att hålla sig undan när eleverna besöker kyrkan. Nog borde man ha mod att hålla mera på sin värdighet och kallelse. Vad skulle för övrigt hända om en mamma till en elev med till exempel extrem inriktning på alternativ medicin skulle tillåta sin son att följa med på ett studiebesök på vårdscentralen – under förutsättning att ingen läkare visade sig?

Under år 2008 har vi ofta sett hur kristna människor och kristendomen hunsats och förlöjligats i det offentliga rummet. RFSL med sina 6 000 och Humanisterna med sina 4 000 medlemmar driver journalister och politiker framför sig. RFSL har som bekant kända och populära front- figurer som framgångsrikt lobbar för könsneutrala äktenskap. De få som fortfarande anser att äktenskapet är en förening mellan man och kvinna hånas och beskylls för att vara homofober och reaktionärer. I dagens samhälle tycks detta tillsammans med rasist vara det värsta epitet en människa kan få. De grupper som kräver tolerans för sina egna uppfattningar visar sig alltför ofta vara de mest intoleranta mot människor som har andra åsikter....
.... Det är dags för kyrkans ledare både inom den klassiska frikyrkan och Svenska kyrkan att med stolthet och skärpa visa på evangeliets förvandlande kraft både för den enskilda människan och samhället. Det är förändrade människor som skapar förändrade samhällen. 2009 kan bli ett år då kristendomen som en stark motreaktion mot destruktivitet och laglöshet i samhället återtar sin plats i det offentliga samtalet. Varje samhälle som vill undvika total förruttnelse måste bejaka ljuset och saltet.

Bert Stålhammar, ÖrebroProfessor emeritus
Samhällsdebattör

Läs hela artikeln>>