23 aug. 2015

Liberalteologiens förödande effekter

- Löjtnant Matt Kean -
Publicerat på engelska i JAC online. (JAC = Journal of Aggressive Christianity; Redaktör Stephen Court).
Länk till den engelska artikeln HÄR.
Jag hyser inga tvivel om att en del av mina ord kommer att tas emot med viss tveksamhet inom vår organisation, ja kanske till och med ogillas, men jag är övertygad om att det är viktigt att detta blir sagt. Men, mina ord kommer från en djup och brinnande övertygelse  och även om jag skulle tiga är jag böjd att tro att stenarna skulle börja ropa.   
Ämnet som jag vill ta upp är av teologisk natur, men jag vill betona att min oro främst  beror på att jag ser dess negativa effekter inom Frälsningsarmén. Jag talar om den mycket liberala teologi, som under de senaste decennierna fått smyga sig in i arméns led. Den har medfört en rad kompromisser som urholkat det tillstånd av “antingen eller” som Kristi evangelium med nödvändighet innebär.    
Jag skriver avsiktligt ordet “liberal” med små bokstäver (till skillnad från det korrekta i engelskan att använda stor bokstav här) för jag önskar att visa hur en sådan teologi, definitionsmässigt saknar rätten att finnas till inom en rörelse vars fokus är själars frälsning.  Denna slags teologi tillåter, som den framställs, varken de strikta gränsdragningarna i en ortodox lära eller en konservativ tolkning av Bibeln och den har en underlig förmåga att smäda vår rörelses militanta helgelseideologi. Så långt om definitionen, men jag ska gå vidare till att beskriva dess karaktär och innehåll. Igen vill jag påpeka att jag inte är ute efter någon speciell grupp, tjänst eller metod. Mitt mål är att specifikt belysa liberalteologin eftersom den står i direkt motsättning till salvationismen. Det är det hela.  
Jag läste nyligen ett utdrag ur Begbie’s “The Life of General William Booth – Vol. 2” som blev en riktig ögonöppnare för mig. Här pekar Booth tydligt ut den radikala verklighet som varje officer måste hålla med om för att ens kunna kvalificera sig som Salvationist: 
Varje officer måste inse att människor går under hela tiden; att varje ögonblick av hans eller hennes liv, antingen hon är vaken eller sover, övergår någon själ till evigheten. Hon borde veta att de som inte tar emot Guds nåd drivs bort i sin ondska – och går till helvetet. I dödsögonblicket slutar vår valfrihet, nådens tid tar slut och där finns aldrig någonsin mer något hopp. De måste förstå att i allt sitt elände är människan, som är skild från Gud, fullständigt oförmögen att hjälpa sig själv, och hon blir värre inte bättre, och om hon inte får del av en befrielse som kommer från något utanför henne själv kommer hon att förgås. (sid. 150)  
Jag vädjar till varje Salvationist, särskilt till mina officerskamrater, att de med allvar reflekterar över tyngden och allvaret i Booth’s ord och att ni ärligt frågar er själva “Innehåller Frälsningsarméns teologi fortfarande denna insikt om sakens angelägenhet?” Om jag ska vara ärlig tror jag inte att det är så. I själva verket kan jag notera att det talas om och undervisas om och skrivs om en helt annorlunda teologi, en mildare och sannerligen en mycket mindre radikal teologi inom västvärldens Frälsningsarmé och särskilt är det så i mitt eget territorium. Den försöker att mildra, eller förminska allvaret i vår kallelse att predika frälsning för de förlorade – att de kan räddas för evigt från fördömelse och evigt straff! Det har kommit till ett läge nu att till och med själva ordet frälsning måste definieras tydligt, eftersom liberalteologin avsiktligt arbetat för att försöka omdefiniera det. Samma sak har skett med ordet helgelse. Dessa båda termer som en gång beskrev själva ryggraden I armén är nu så otydligt definierade att det är svårt att veta vilken innebörd de har för oss idag.
Ytligt sett tycks inte liberalteologin vara så farlig, men under ytan lurar makter som kan korrumpera själva grunden för vår djävulshatande rörelse.  Du kan slå vad om att den nedbrytande liberalteologin som jag talar om lovprisar älskvärda begrepp som inklusivitet och tolerans och förvränger därmed Guds kärlek och får den att tillåta  kompromisser. Syndens allvar och dess makt att ödelägga människan för evigt måste förminskas, ja till och med ignoreras, för det gör evangeliet alltför offensivt och oaptitligt att presentera. Den frälsning som erbjuds av liberalteologin är en frälsning som de facto inte kan göra något för att frälsa syndaren. Det enda den gör är att bevara den ”liberalkristne” i en falsk känsla av att ha uppnått en slags andlighet för att världen har fått se evangeliet på ett ”passande” sätt, vilket är mycket viktigare än att verkligen höra  sanningen.    
Jag har sett liberalteologin på nära håll, och jag har sett hur den har medfört fruktansvärd förödelse i Frälsningsarméns verksamheter, i kårer, helt klart på många sociala centra, i förkunnelsen och bland soldater och officerare. I tillägg till detta medför den kanske ett ännu värre öde för den syndare som får del av den. Liberalteologin tillåter alkoholisten att förbli alkoholist, den prostituerade att förbli prostituerad, tjuven att förbli en tjuv, tvivlaren att förbli tvivlare, syndaren att förbli syndare, men alla blir samtidigt uppmuntrade att göra gällande att de är frälsta och på något sätt förändrade inuti. Varför? Jo, ett skäl är att man lägger en övergripande vikt vid individens känsla av egenvärde och inte vid Kristi kors och Guds rättfärdighet. Med andra ord menar man att så länge som en människa erkänner att det finns ett bättre sätt att leva, att de har Frälsningsarmévänner som stöder dem, att Gud älskar dem och att de är särskilt värdefulla i hans ögon, har evangeliet tagits emot i hjärtat helt och fullt. Verket är fullbordat. Nya Testamentet gör det emellertid mycket klart att detta är ett falskt budskap, en parodi på evangeliet.
Även om liberalteologin (som borde kallas villfarelsens teologi), vanligtvis visar upp en fin fasad genom att hela tiden tala om den kristnes ansvar att älska, inte  döma, och ofta kommer till den slutledningen att Guds nåd och sanning kan separeras från varandra, tvingar den i slutändan in salvationisterna i tron på ett evangelium fullt av halvsanningar med olika förvrängningar och avvikelser. Faktum är att den knappast är något annat än en ideologisk sammansmältning av humanism och universalism. En grundläggande tanke är att det finns en gnista av godhet I mänskligheten, även om människan har blivit bedragen av “den gamle djävulen i lustgården”, och därför kan vi uppmuntra och försöka påverka alla människor så att de inser att de är värda att få ta del av Guds återlösningsplan i Kristus, ja att de till och med genom hans kärlek redan har fått en plats i hans familj. De behöver bara upptäcka det!
Tyvärr utgår nästan varje försök till tjänst som har sin drivkraft I liberalteologin från detta felaktiga antagande – i bästa fall! Om man driver denna tes till sin logiska slutsats, presenterar en sådan teologi mänsklighetens goda hjärta som utgångspunkten för de goda nyheterna, istället för den djupa kärleken och rättfärdigheten hos Gud inför en ond, fördärvad och upprorisk ras av själviska brottslingar. Det finns sannerligen inte något som står längre ifrån det som försäkras i Frälsningsarméns trosartiklar eller från Bibelns budskap ( se Trosartikel 5 och Rom 3:10-18).  
När detta är sagt inser jag ju att det vore dumt att klumpa ihop alla teologiska avvikelser i samma hög. Sanningen är att inte alla de salvationister som ifrågasätter och utforskar de områden som ligger utanför en konservativ och traditionell tolkning av tron, har omfattat liberalteologin eller en tro som innebär kompromisser. Många söker kanske ärligt efter en djupare förståelse för hur Kristi evangelium kan förverkligas så effektivt som möjligt, och de önskar verkligen att de som står utanför Guds familj ska komma till honom och få förlåtelse. Utifrån denna ärliga önskan väljer dessa salvationister kanske att lägga mindre vikt vid en del av bibelns tuffaste och mest svårsmälta sanningar (t.ex. dom, synd, straff etc.) och tillåter att dessa skjuts i bakgrunden så att säga för att bättre kunna tydliggöra Guds inbjudan till alla människor i Kristus. Jag kan förstå detta. Det är inte denna slags liberalteologi som jag vänder mig emot. Man kan kanske invända att den inte är så militant som Booth’s salvationism, men den är inte desto mindre fortfarande salvationism, för den håller fast vid evangeliets huvudmål att vinna de förlorade syndarna för Herren och att omvända dem till att bli helgon i evigheten. I dessa fall har de svåra sanningarna inte kompromissats med även om evangeliet presenteras på ett mjukare sätt.  
Den liberalteologi som är förödande för Frälsningsarmén är långt mer egensinnig och sjabbig, och den är mycket utpräglad. Det handlar inte om en övergående fas av ifrågasättande som väcker en abstrakt ide under en period, men det är en fast tro som mer sår tvivel i salvationistens hjärta än söker efter klarhet. I sin mest trubbiga form kan den lätt kännas igen genom sin ovillighet att erkänna Bibeln som en absolut auktoritet. Istället ger man det egna intellektet och andra övertygade tvivlares intellekt en överordnad auktoritet att döma. Även om det motsatta hävdas, tycks denna teologi sakna en strävan efter den absoluta sanning som finns i Kristi evangelium, men med hungrig fanatism tar den upp varje teologisk intäkt för sina tvivel och/eller brist på andlig erfarenhet.
Det är inte särskilt svårt att förstå varför detta är så skadligt i en organisation där en av de viktigaste prioriteringarna handlar om att sätta fokus på den förfärliga tillstånd som det mänskliga hjärtat befinner sig i, i ljuset av Guds ord. Enligt Bibeln, ja faktiskt enligt Jesu egna ord, är mänskligheten dömd av sina synder och sin böjelse för mörkret (Joh. 3:19). Denna fruktansvärda sanning kan bara accepteras genom att den helige Ande får övertyga en människa om Bibelns auktoritet. Varje teologi som inte tillerkänner Bibeln denna dömande/urskiljande auktoritet, särskilt beträffande Andens angelägenheter och Anden själv, synd och samvete, är oundvikligen utlämnad till att konstruera sina egna villkor och definitioner för så viktiga begrepp som sanning, frälsning och helgelse. Tänk över konsekvenserna av detta!
Man kan också se hur liberalteologin på ett underligt sätt är ovilligt att fördöma det som är ogudaktigt eller ont. Antingen det är av fruktan eller bara ointresse, så är det fullständigt destruktivt när en salvationist inte utifrån en sund Biblisk utgångspunkt kan förklara varför en människa behöver bli frälst av Jesus Kristus. Liberalteologin tillåter att evangeliet förkunnas (naturligtvis inte det sanna evangeliet) som en människas väg att uppleva frihet och befrielse från den fysiska världens helveten, ja kanske till och med från såren av det förflutna, men man förklarar aldrig att en människa behöver frihet och befrielse från sin personliga och nedärvda synd, och från en självisk önskan att vara sin egen Gud, vilket allt kommer att få fruktansvärda konsekvenser för evigheten! Orubbliga bibliska grundpelare som den Helige Andes överbevisning, behovet av verklig och sann ånger, pånyttfödelse till ett heligt liv måste man med nödvändighet bortse ifrån i en teologi som hävdar att syndaren kan bli ”reparerad”. Jesu Kristi teologi är en det nya livets teologi, som inte kan åstadkommas på något annat sätt än att det gamla livet måste dö. Frälsningsarméns teologi har aldrig varit av det slag som tillåter att liv bara repareras eller blir bättre, men att man kan få ett nytt liv! Våra doktriner påstår att detta är väsentligt för vår frälsning (Frälsningsarméns trossats nr. 7).  
Jag har den fasta övertygelsen, att om Frälsningsarméns ledning inte snart offentligt börjar fördöma denna korrupta och ur biblisk synpunkt kätterska teologi, där den visar sig, och avsiktligt drar undan den slöja av doktrinärt godtycke där den finns inom våra led, då är vår rörelse i samma fara som Eli’s familj en gång var (1 Sam 3:13-14). Frälsningskriget är alltför viktigt för oss för att vi skulle befrynda oss med ett budskap som inte har någon som helst makt att försona. Det är bara det nya testamentets evangelium som har Guds kraft att frälsa alla dem som vill tro (Rom 1:16), och  om vi inte klänger oss fast med allt det vi är och har, har vi ingenting annat än gyckleri att komma med. Det är bara Guds kraft som kan frälsa.  Mina vänner, skaror av syndare fortsätter att dö i mörkrets och lasternas fångenskap, de går utan hopp och hjälp rakt in i helvetets pina, men vår Mästare har gett oss Nyckeln till deras fullständiga frihet… och vi måste hålla fast vid den!   
Vi är en armé som har en överordnad agenda: Vinn så många syndare för Kristus som möjligt, så att de står förberedda för den förestående domens dag. Varje lära som försöker mildra detta mandat eller förminskar vikten av det, om än bara ytterst lite, är ingenting annat än en röta och det innebär sönderfall inom rörelsen. Det är ett recept för katastrof! Det är förräderi, en kapitulation inför Satans rike. Om vi salvationister inte är starka nog att vägra delta i det som bryter ner vår ursprungliga (och jag tillägger vår Gudagivna) teologi, är Frälsningsarmén dömd att lida på samma sätt som Israels folk när de blivit utspridda – de blev gjorda till åtlöje för sina fiender.
Jag ber genom Guds väldiga nåd och sanning att vi som en armé ska resa oss upp och på allvar lägga bort den obarmhärtiga själafrälsningsteologin och åter omfatta vad det innebär att vara en Salvationist, så att vi ännu en gång kan förorsaka fruktan i helvetet.   
Lova Herren Jesus!  

Inga kommentarer: