När statsråden Ardalan Shekarabi och Anna Ekström presenterade att religiösa friskolor ska förbjudas gjorde Shekarabi en jämförelse mellan svenska religiösa friskolor generellt och Ayatolla Khomeinis skolor i Iran. Detta var en oförskämdhet. Jag trodde att det var något som i förbifarten undslapp honom, men ett par dagar senare upprepade han faktiskt jämförelsen i SVT:s ”Agenda”.
Om det finns friskolor i Sverige som kan jämställas med Ayatollans skolor är det förstås ren ynkedom att inte regering och ansvariga myndigheter stängt dessa eller förmått dem att helt ändra innehåll och inriktning.
Jag tror inte det finns en enda förälder som tvingats att placera sitt barn i en kristen friskola. Jag tror heller inte att någon enda kristen friskola tvingat någon elev att, för att uttrycka det enkelt, bli ”konfessionell”. Jämförelsen med ayatollans skolor är därför mer än orimlig.
Det är ständigt återupprepat att staten och skolan och självfallet politiska partier ska vara ”sekulariserade”. Javisst, så ska det vara! Men vi går väl för den skulle inte runt i regeringskvarter och riksdagshus och inbillar oss att det råder något värdemässigt vakuum i skolor och samhälle? När det påtalas att ”sekulär” ska gälla får man ofta känslan av att den som använder uttrycket också tror att man därmed garanterar objektivitet och tankemässig frihet. Så enkelt är det verkligen inte!
Det verkar finnas en uppfattning som säger att ju mer vi kan mota ut religionen, läs kristendomen, desto friare och mer upplysta blir vi. Denna föreställning är naiv. Skolan och samhället och staten ska stå upp för våra ”svenska värderingar” heter det. Vilka de nu är? Tror vi att dessa är helt fria från religiösa rötter?
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar