Vi är många som upplever att vi befinner oss i en förvirrad tid. Mycket som tidigare kunde tas för givet går inte längre att ta för givet. Sekulariseringen griper omkring sig både i Svenska kyrkan och i den traditionella frikyrkan. Postmodernismens relativisering av sant och falskt, ont och gott, dyker upp på de mest oväntade ställen, och bland våra ungdomsledare har man myntat uttrycket om den yngre generationen som ”liberala karismatiker” – unga kristna som i ena stunden sjunger lovsång till Jesus som världens Frälsare, och i nästa stund förnekar de mest grundläggande lärosatserna i den kristna dogmatiken.
Förvirrat, som sagt.
Till detta kan läggas att vi är många som tycker oss se att vi befinner oss i en skakningarnas tid. Allt som kan skakas ska skakas, säger Skriften (jfr Hebr 12:25–29), och i Sverige 2016 aktualiseras denna sanning både i och utanför kyrkan.
I samhället i stort är det uppenbart. Hela det västerländska samhället befinner sig i gungning – politiskt, moraliskt och religiöst. De historiskt stora flyktingströmmarna sätter de ekonomiska systemen under press, samtidigt som de avslöjar en förfärande hårdhet i de europeiska politikernas hjärtan. Det faktum att majoriteten av Europas befolkning har vänt den kristna religionen ryggen gör inte saken bättre, och parallellt med detta pågår en islamisering av Väst som har banat väg för sådana extrema religiösa yttringar som terrorism i Guds namn. Det finns all anledning att på nytt börja läsa Nya testamentets undervisning om den yttersta tiden, för att kunna tolka och bedöma tidens tecken!
Men skakningarna gäller också för den kristna kyrkan. På alla nivåer – i ledarskapet, bland medlemmarna och i de övergripande strukturerna – finns det i dag anledning att fundera på om det inte kan vara Herren själv som tillåter att det knakar i fogarna. ”Ty tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus”, skriver Petrus (1 Pet 4:17). Detta är en sanning som gång på gång har upprepat sig under kyrkans historia. Som allt annat som har sitt ursprung hos vår Herre ska vi betrakta dessa skakningar som ett uttryck för Guds nåd mot sina barn. Jesus själv säger att ”ingenting är dolt som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt som inte skall komma i dagen” (Matt 10:26). Just detta är vad som händer när den helige Ande utövar sitt mandat att överbevisa världen ”om synd och rättfärdighet och dom” (Joh 16:8).
Men samtidigt blir ju frågan mer eller mindre akut: Hur ska vi kunna urskilja Guds väg i allt detta? Hur urskiljer vi Kristus i en tid av mänsklig såväl som andlig förvirring?
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar