Det är omöjligt att tala om andlig urskiljning utan att samtidigt säga några ord om det profetiska. Eller som det ofta brukar uttryckas: kallelsen att pröva profetior. I Skriften möter vi detta fenomen i både Gamla och Nya testamentet, och det finns både likheter och skillnader dem emellan.
I Femte Moseboken ges en ganska rak och enkel beskrivning av hur det profetiska ska prövas: En profet som uppmanar till avgudadyrkan och/eller vars profetior inte går i uppfyllelse är att betrakta som falsk, medan den som talar sant om såväl Gud som framtiden är äkta (se 5 Mos 13:1–5; 18:21–22). I Nya testamentet har det profetiska en delvis annan funktion, och fungerar även på en annan ”nivå” än Gamla testamentets profeter. Inte minst viktigt är förstås att Nya testamentet talar om hela gudsfolket som fyllda av den helige Ande, och därmed också som potentiella profeter (se Apg 2:17–18; 1 Kor 14:1, 5, 24–25). Helt följdriktigt inbjuder apostlarna församlingen som helhet att pröva det profetiska (se 1 Kor 14:29). Som Paulus skriver till de troende i Thessaloniki: ”Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont” (1 Thess 5:19–22).
Hur ska då detta prövande gå till? På denna fråga finns det flera olika svar. Men det överlägset viktigaste kriteriet är ändå att det stämmer med Guds ord. Gud Ande säger aldrig emot sig själv, och såväl profetian som förkunnelsen i allmänhet behöver därför vara i samklang med de heliga Skrifterna. Jag återkommer till detta om en stund.
Läs mer HÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar