En kongress i Stockholm för länge sedan

Något läsvärt mitt i veckan

De senaste två veckorna har jag på MITT I VECKAN refererat från en bok som jag läst i sommar: "De talade med andra tungor". Boken är skriven av en tvivlande reporter som ville ta reda på mer om tungotal i den kristna församlingen.

Där kan vi läsa om hur människor som talar i tungor ibland kan tala på ett språk de själva inte kan, precis som det hände på den första pingstdagen. Sådant kan hända även i Frälsningsarmén och till och med på ett kongressmöte.

För länge sedan avhölls Frälsningsarméns årskongresser i Kungliga Tennishallen i Stockholm. Där samlades mellan tvåtusen och tretusen människor till kongressmöten (om jag kommer ihåg rätt). Det var välregisserade möten. De som skulle medverka fick ett detaljerat program för det mötet de skulle delta i, vad de förväntades göra och hur länge de förväntades göra det.

Men ibland blev det inte som man tänkt med programmet. Men innan jag kommer till det som jag egentligen tänkte berätta om idag kommer jag på ett annat tillfälle då det inte blev som man tänkt.

Frälsningsarmén pop-grupp Glorymen skulle medverka på ett kongressmöte. Det var min bror Jan, Bempa, Holger, Peter och Lennart. Men då de började spela var det lite starkare än den vana mötespubliken förväntat. En dam på första bänken svimmade, ambulanspersonal tillkallades, en av förstärkarna började brinna, så det blev verkligen Blod & Eld.

Men nu, till dagens berättelse, då allt inte gick efter programmet. Den som berättat detta för mig är Bertil Rodin. Bertil var bibellärare på Dalarö Folkhögskola samtidigt som jag var bibellärare på Jelöy Folkehögskole i Norge. Vi hade årliga besöksresor mellan våra klasser och vid ett tillfälle berättade Bertil följande:

Mitt under ett kongressmöte reser sig en kvinna och talar högt i tungor. Det blir helt stilla i lokalen. Mötesledaren kunde inte finna detta i programmet och väntar på en eventuell uttydning. Men ingenting kommer. Man upplever det säkert som att någonting var fel med det som hände. Efter mötet försvann kvinnan och ingen visste vem hon var.

Efter mötet visade det sig att en kvinnlig missionär satt i folkmassan. Hon var hemma på hemlandssemester. Hon var trött. Hon hade arbetat hårt i många år hos en infödingsstam utan att se några påtagliga resultat av sitt arbete. Hon var missmodig och övervägde starkt att inte resa tillbaka. Men tungomålstalet under gudstjänsten kom på det språk som hon lärt sig bland infödingarna där hon arbetade. Det var förmodligen bara den här missionären i den stora församlingen som förstod vad som sades.

Budskapet som talades ut av en främmande kvinna på det främmande språket handlade om att Herren hade sett hennes situation och han talade uppmuntran till kvinnan att fortsätta i sin kallelse. Stärkt av den här händelsen kunde missionären vända tillbaka till missionsmarken.

/PB