"Några dagar innan William Booth "befordrades till härligheten" hjälpte man honom från sängen till att sitta upp i en stol. Hans tal var knappt hörbart.
Bramwell, dottern Lucy och en sköterska var där för att bistå honom.
"Bramwell - löftena" viskade han. Det var tanken som fanns i den gamle mannes hjärna; och sakta med stor ansträngning fortsatte han:
"Guds löften - är sanna - är sanna - om vi bara tror dem."
Nästan varje ord betonades med en rörelse med handen. Denna odödliga sanning var William Booths sista ord till världen. Han hade alltid litat på Gud. Han hade bevisat att Guds löften aldrig svek. Och han visste att Gud förväntade sig att William Booth också skulle vara trogen mot alla sina löften.
Generalen förväntade sig mycket av sina efterföljare. Löftena som hans efterföljare fick avlägga hade av många kristna betraktats som alltför långtgående. Men han frågade aldrig efter mer än han var beredd att ge själv."
Generalen förväntade sig mycket av sina efterföljare. Löftena som hans efterföljare fick avlägga hade av många kristna betraktats som alltför långtgående. Men han frågade aldrig efter mer än han var beredd att ge själv."
Från "Words of Willima Booth" av Cyril Barnes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar