När jag var barn, brukade vi sjunga en sång
med följande ord:
Vi följa de vägar som de gamla
hava gått. På sin väg till himmelen
På klippan vi stå, på vilken
fäderna har stått. Ty för evigt håller den
Den Gud som beskyddat har sitt
folk i gången tid, han är likadan idag
Såsom ingen ann (=annan), ännu
hjälper han. Uti nöd av alla slag.
Även om orden idag
känns lite gammeldags, så är budskapet högst relevant för nutidens människor,
som lever under stark stress i ett samhälle som är så präglat av omedelbar
behovstillfredsställelse, snabba klipp och konsumtion. Problemet för många unga
människor idag är att de tappat kontakten med sina ”fäder”, med sina rötter och
därför utvecklar en slags rastlöshet. Det finns en trygghet i att gå på stigar
som andra har prövat. Om man alltid ska bana sig sin egen väg i obruten mark,
blir det ibland mer spännande än man har tänkt sig. Resultatet ser vi idag på
trappan till våra psykmottagningar där man söker psykiatrisk hjälp för
”sjukdomar”, som tidigare generationer behandlat med sunt förnuft och
erfarenhet.
För den som vill
vända sig till Herren med sin oro och ångest, eller varje annat behov, gäller
dagens löfte: Han skall lära oss sina vägar. Och de vägarna är beprövade.
Tusentals kristna har vandrat dessa vägar under såväl mörka som ljusa dagar,
och deras vittnesbörd om att det håller, borde vi lyssna noga på i våra dagar,
när så många människor är så vilsna.
BÖN
Herre,
vi kommer till ditt tempel, där du bor. Vi vill lära av dig idag. Tack för att
du vill undervisa oss och visa oss hur vi ska leva, för att leva i takt med det
som du, som skapat oss hade tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar