”Den dubbla utgången”

Här kommer den andra av de tre korta artiklar som Rut och jag blivit ombedda att skriva om den sista tiden. Den sista  kommer nästa onsdag.
______________

"Den dubbla utgången" - Peter Baronowsky

Talet om ”den dubbla utgången” är ett genomgående tema i Nya Testamentet.

Den som talar mest och tydligast om detta är Jesus själv.

I Matteusevangeliet 7:13-14 talar Jesus om att det finns två vägar. Det finns en port som är vid, och en väg som är bred som leder till fördärvet. Jesus säger att det är många som väljer den vägen. Sedan finns det ytterligare en port och den är trång och den följs av en smal väg som leder till livet. Jesus säger att det är få som finner den vägen.

Det finns alltså två vägar att gå. Den ena leder till fördärvet och den andra till livet. Detta är vad vi brukar kalla ”den dubbla utgången”. Det är våra egna livsval som avgör vart vi är på väg. Visserligen säger Jesus att det är få som finner den smala vägen, men Jesus säger också bara några verser tidigare att den som söker han finner (Matt 7:8).

Även om ingen förkunnar det tänker många ungefär så här: Det finns en bred och behaglig väg där syndarna går fram och slutar i fördärvet. Så finns det en besvärlig smal och krokig väg där man inte kan göra något som är roligt. Den är till för präster, pastorer, frälsningsofficerare och speciellt andliga kristna. Där emellan finns en kompromissväg där ”vanliga” kristna plockar det bästa från de två olika vägarna. Men problemet är att en sådan väg inte finns i Jesu berättelse. De som lever i den illusionen kommer en dag att upptäcka att den vägen inte existerar. Att inte välja är också att välja.

I den kanske mest kända bibelversen i hela Bibeln säger Jesus samma sak. Den versen brukar kallas ”Den lilla Bibeln” för att den sammanfattar hela Bibelns budskap i en enda vers: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Här ser vi också de två ”utgångarna” i livet. Att gå förlorad eller att vinna livet. Jesu kärlek till var och en av oss uttrycks i att han offrade sitt eget liv för att göra det möjligt för oss att få ta del av det eviga livet. Men det är vi som väljer! Var och en som tar emot honom ger han rätten att bli Guds barn (Joh 1:12). Jesus vill att vi alla ska bli frälsta (1 Tim 2:4), men han tvingar ingen.

I Jesu stora tal om den sista tiden berättar han en liknelse om tio jungfrur som tog sina lampor för att möta brudgummen (Matt 25:1-13). Det verkade som om de alla var beredda att möta brudgummen. Alla hade lampor i sina händer medan de väntade. Men brudgummen dröjde och alla tio brudtärnorna somnade. Mitt i natten var det någon som ropade ”brudgummen kommer”. Då blev det liv i jungfrurna. Fem av dem hade olja i sina lampor och gick in till bröllopsfesten. De andra fem hade ingen olja och fick ge sig iväg för att köpa. Då de kom tillbaka möttes de av en stängd port och de ropade ”öppna för oss”. Men dörren öppnades inte. Här möter vi igen den dubbla utgången. Till synes var alla likadana, men det var bara fem som verkligen var beredda att delta i bröllopet. Medan några fick vara med på festen står de andra utanför och kommer inte in. Jesus avslutar liknelsen med orden ”Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer”.

Då man talar om den dubbla utgången ställs man inför frågan om när och hur denna fråga ska avgöras. I Uppenbarelseboken kan vi läsa om den slutliga domen. Hur många domstillfällen kommer det i så fall före den slutliga domen? Och vad händer med oss och med alla som dött före oss under tiden vi väntar på den slutliga domen?

På begravningar säger man ofta två helt olika saker. Dels säger man att den döde har ”gått hem till Herren” och samtidigt säger man att den döde ska vila i frid och att Herren ska uppväcka honom eller henne på den yttersta dagen. I Frälsningsarmén säger vi frimodigt att den döde har blivit befordrad till härligheten. Men härligheten kan väl knappast vara att vila i jorden till uppståndelsens morgon. Jesus säger till rövaren korset: ”Idag ska du vara med mig i paradiset”, samtidigt som vet vi att Jesus inte gick till något paradis den dagen utan tvärtom till dödsriket, för att uppstå igen på tredje dagen.

Jag tror att man kan tänka sig att dödsriket är en plats där alla döda samlas i avvaktan på den dubbla utgången. I dödsriket finns ingen tid. På samma sätt som i evigheten råder där ett tidlöst tillstånd. Det är ingen som behöver hålla reda på vilken veckodag det är i dödsriket och det är förmodligen ingen som frågar i evigheten hur mycket klockan är. Tid finns bara inte. Den som dör kan mycket väl uppleva att han i dödsögonblicket möter Jesus, även om det har gått hundra år efter begravningen.

Men det finns också några undantag. Några personer hämtade Gud hem direkt utan att de hann dö. Där har vi till exempel Hanok. Vi vet inte så mycket om honom, men vi vet att han vandrade med Gud och så en dag hämtade Gud honom (1 Mos 5:22-23). Sedan har vi Elia. Han dog inte heller utan Gud hämtade hem honom i en eldvagn (2 Kung 2:11). Kanske slutade det på samma sätt med Moses. Det står att Herren själv gick för att begrava honom och ingen har sedan dess hittat den graven (5 Mos 34:5-6). Vi får veta i Judas bok att det uppstod en strid mellan djävulen och ärkeängeln Mikael om vem som hade rätt till Moses kropp (Jud v.9). Det kan vara en trolig förklaring till att Moses senare dyker upp tillsammans med Elias på förklaringsberget.

Men nu går vi över till domstillfällen som hör ihop med tidens slut. I förbindelse med att den stora vedermödan ska komma över jorden sker en uppryckelse av Kristi brud, församlingen, till himlen. Uppryckelsen innebär en form för domshandling. Någon tas upp och någon lämnas kvar.

Då plötsligt miljoner människor försvinner från jorden är det några som förstår vad som hänt. Det kan vara människor som var med i den kristna församlingen, utan att egentlige vara med, kulturellt kristna eller namnkristna. De känner väl till bibelberättelserna. Här kan jag tänka mig att många judar kommer att vakna och vända sig till Jesus då de förstår att han var deras Messias. Många blir frälsta men de kommer att möta en svår tid under vedermödan. Många kommer sannolikt att bli martyrer.

Då Jesus kommer tillbaka och vedermödan är slut ska alla dessa som blev martyrer under vedermödan uppstå: ”Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år” (Upp 20:4).

De övriga döda får vänta ytterligare tusen år till den slutliga uppståndelsen då de döda ska ställas inför tronen. Böcker ska öppnas och de döda ska bli dömda efter sina gärningar (Upp 20:12). ”Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön” (Upp 20:15).

Detta är den slutliga ”dubbla utgången”.

 

Till eftertanke:

- Då Jesus talar om den dubbla utgången säger han att porten till livet är trång. Men det verkar som om församlingen idag försöker göra porten så bred som möjligt. Vad tänker du om detta?

- Budskapet om den dubbla utgången är ett bärande tema genom hela Nya Testamentet. Hur kommer det sig att ämnet knappast förkunnas från predikstolarna idag?