Fortsättning
från föregående tisdag
De tre
återstående nådegåvorna, att tala
profetiskt, tungotal och tydning av tungotal, kan vi kalla för
talade inspirationsgåvor.
”Talade inspirationsgåvor”
- Gåvan
att tala profetiskt
- Gåvan
att tala i tungor
- Gåvan
att tyda tungotal
På samma sätt som med de andra nådegåvorna
finns möjligheten att tala profetiskt hos alla Guds barn.
”Alla
har ni möjlighet att profetera, en i sänder” (1 Kor 14:31)
Att
tala profetiskt är att tala ut vad vi hör Herren säga. Ett kännetecken på Guds
barn är enligt Jesus att vi känner igen Guds stämma. Jesus berättar i liknelsen
om den gode herden och fåren, att fåren (= vi) följer herden (= Jesus) för att
vi känner igen hans röst (Joh 10:4). Tänk att vi, i dagens mediebrus med
tusentals intryck och stämmor som försöker fånga vår uppmärksamhet, bland alla dessa
stämmor kan känna igen Guds röst. Jesus säger att vi kan det.
Att
tala profetiskt är att tala ut det som vi hör Herren säga. Uppenbarelseboken
avslutar varje brev till de sju församlingarna i Mindre Asien med orden: ”Du som har öron, hör vad Anden säger till
församlingen” (Upp 3:6). Gud hade ett speciellt unikt budskap till var och
en av de sju församlingarna. Att tala profetiskt är att förmedla en gåva, ett
budskap, till en annan människa eller till en grupp av människor. Gåvan är
normalt inte till dig som bär fram den, utan du får vara en kanal som förmedlar
gåvan till den eller dem det gäller. Det behövs tro för att ta emot budskapet
från Gud och kanske ännu mera tro och kärlek för att våga bära fram budskapet.
Ett
profetiskt budskap skall man inte utan vidare tro på. Bibeln säger att
budskapet skall prövas. Varje budskap är färgat av profeten som bär fram
budskapet. Du får normalt inte orden som skall sägas, utan du får ett budskap.
Sedan får du klä budskapet i ord. Även om budskapet är detsamma kan det låta väldigt
olika om två personer skulle bära fram samma budskap. Någon har ett målande, bildrikt
språk och målar ut budskapet i många färger. En annan kanske uttrycker sig
fåordigt och säger med några få ord samma sak som den förste använder tio
minuter att förmedla. Någon har ett stort ordförråd med nyanser och en annan
uttrycker budskapet med sitt begränsade ordförråd. Någon bär fram budskapet med
starka känslor, medan en annan bär fram budskapet utan några känslor alls.
Varje budskap är färgat av budbäraren och måste prövas.
Ibland
kan det låta lite konstgjort för unga lyssnare att höra en äldre person bära
fram ett budskap under stark sinnesrörelse på ett gammaldags språk. Men det
kanske inte är så konstigt om man t.ex ett helt liv har läst 1917 års svenska bibelöversättning
och alltid hört Gud tala på en svenska från början av 1900-talet, att man då
man bär fram budskapet också uttrycker sig på det språk man är van att höra
Herren tala på.
Eftersom
varje budskap är färgat av dem som bär fram det kan det vara så att den som bär
fram ett budskap för första gången är så upptagen av att han eller hon faktiskt
profeterar, att själva budskapet blir lidande av det. Då man har profeterat
flera gånger blir det lättare att vara fokuserad på budskapet och inte på sig
själv.
Lyssna!
Gud talar. Anden talar till församlingen. Du och jag får ta emot budskapet och
förmedla det till människor som längtar efter att få höra något från Gud.
Det
behövs större tro för att bära fram ett specifikt och detaljerat budskap än för
att bära fram en mer allmän profetia. En allmän profetia är att säga ut det som
vi vet alltid ligger på Guds hjärta. Det kan handla om Guds kärlek och omsorg
eller hans längtan efter innerlig gemenskap med oss var och en. Bibeln säger
att vi ska utöva den profetiska gåvan i förhållande till vår tro (Rom 12:6).
Ibland har vi tro för ett mer specifikt budskap, andra gånger har vi bara tro
för att förmedla ett allmänt budskap.
Lyssna! Gud talar. Anden talar
till församlingen. Du och jag får ta emot budskapet och förmedla det till
människor som längtar efter att få höra något från Gud.
Jesus profeterade hela tiden. Han sa ingenting annat än vad han hörde
Fadern säga. Men Jesus uttalade inte bara profetiska ord, han var profetian.
Han var och är budskapet från Gud till människorna.
Det står inte uttryckligen att Jesus talade i
tungor, men han förutsa att de som trodde på honom skulle tala nya tungomål.
”Dessa tecken skall följa dem som tror…de skall
tala nya tungomål”
(Mark 16:17)
Gåvan att tala i tungor omnämns i plural och beskrivs med orden ”tala olika slags tungotal”. Tungotalets
gåva visar sig alltså på flera olika sätt.
Vi kan i Nya Testamentet tydligt se tre olika sätt som gåvan uppenbarar
sig på:
- Att tala ett främmande språk till någon
som förstår det språket.
- Att be i tungor. Ett privat bönespråk.
- Att förmedla ett budskap till församlingen
i tungor som sedan åtföljs av uttydning.
1. Att tala ett främmande språk till någon som
förstår det språket.
Den första gång vi möter tungotal i Nya
Testamentet är på pingstdagen. Det berättas att det på pingstdagen fanns fromma
judar från alla länder under himlen i
Jerusalem, och då den helige Ande föll över lärjungarna började de tala andra
tungomål, med de ord som Anden ingav dem ( 1 Kor 12:10).
När dånet ljöd samlades hela skaran, och
förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av
förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur
kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?
Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från
Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och
Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit
från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi
dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar. (Apg
2:6-11)
Denna händelse slutar med att tre tusen människor blev frälsta och
anslöt sig till församlingen.
Det som
gjorde så starkt intryck på folket var att lärjungarna plötsligt kunde göra
något som de egentligen inte kunde göra. De hade inte gått på språkkurs, de
hade inte varit i de länder där man talade det språk som de plötsligt själva
talade. Men ändå förkunnade de evangeliet på ett för dem okänt språk för att
budskapet skulle nå fram till varje lyssnare.
Den
helige Ande kan manifestera sig på liknande sätt även i våra dagar. Följande
händelse berättas från en av Frälsningsarméns årskongresser i Stockholm.
Flera
tusen människor var samlade till gudstjänst under en kongress i Stockholm.
Under gudstjänsten reser sig en person och förmedlar ett budskap på ett okänt
tungomål. Den som leder gudstjänsten avvaktar för att se om budskapet skall
följas av en uttydning. Då ingen uttydning kommer fortsätter gudstjänsten och
många undrade säkert vad det var som hände och varför.
Efter
gudstjänsten visade det sig att det i församlingen fanns en kvinnlig missionär
som var på hemlandsemester under kongressen. Missionären var vid tillfället
mycket missmodig i sitt missionsuppdrag och trött efter allt arbete som inte resulterat
i några större resultat. Hon övervägde om hon överhuvudtaget skulle orka resa
tillbaka till missionsmarken efter semestern.
Budskapet
som kom under gudstjänsten förmedlades på det infödingsspråk som bara hon kunde
av alla tusen människor som var samlade. Det var ett budskap av uppmuntran och
att Herren hade sett hennes tjänst och visste hur hon mådde, men att han skulle
stå vid hennes sida och kröna hennes arbete med framgång för Guds rike.
Resultatet
var att missionären med förnyad tro och inspiration kunde återvända till sitt
missionsuppdrag. Men under själva gudstjänsten var det ingen annan än
missionären själv som förstod vad som hände. Inte ens personen som förmedlade
budskapet. Gåvan var ju inte till förmedlaren, utan till mottagaren.
2. Att be i tungor. Ett privat bönespråk.
Detta är kanske den vanligaste formen av
tungotal. För många kristna kan tungotal verka konstigt och obegripligt. Man
kan kanske försöka förklara det på följande sätt:
Den Helige Ande bor
i alla kristna. Till och med hos den kristne som känner sig misslyckad och
värdelös bor den Helige Ande med all sin kraft. Den Helige Ande som bor i oss
ber ständigt för oss. Man skulle kunna säga att varje kristen är ett vandrande
bönemöte.
”På samma sätt är det
när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör
vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord och han som utforskar våra
hjärtan vet vad
Anden menar, eftersom
Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” (Rom 8:26-27)
Bönen
som pågår inne i dig uttrycks som ”rop
utan ord”, eller som det står i en annan bibelöversättning ”outsägliga suckar.” Andens bön i dig
beds alltså med ord som du egentligen inte kan säga. Men om du öppnar din mun
och med den Helige Andes hjälp talar ut de ljud som kommer så är det som om du
släpper fram bönemötet som pågår inne i dig hela tiden.
Ibland
kanske du är osäker på vad du ska be om eller hur du ska be. Bönespråket
hjälper dig att be för rätt saker i rätt tid och på rätt sätt. Även om du inte
själv förstår vad du säger i din bön så vet du att ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”
Ordet ”bönespråk”
finns inte i Bibeln men Paulus skriver att den som talar med tungor talar till
Gud, och då vi talar med Gud brukar vi ju kalla det för bön.
Vi har
ibland fått frågan om alla kristna måste tala i tungor. Frågan är egentligen
fel ställd. Ordet måste är inte
relevant då vi talar om gåvor. Gåvor är inte något vi måste utan något som vi
får av bara nåd. Och vem vill avvisa det Gud ger av bara nåd? Och vem vill
beteckna gåvor som Gud ger oss som värdelösa eller mindre viktiga?
Bönespråket
är den enda yttringen av de andliga nådegåvorna som är till för mig själv. Alla
andra gåvor förmedlar jag till andra så att de blir till nytta. Men bönespråket
är till för min egen uppbyggelses skull. Och vem behöver inte bli uppbyggd?
"Den som talar med tungor bygger upp
sig själv" (1 Kor 14:4)
3. Att förmedla ett budskap till församlingen i
tungor som sedan åtföljs av uttydning.
Tungotal med uttydning eller tolkning har samma
funktion som profetia. Enda skillnaden är att profetian först kommer på ett
oförståeligt sätt och sedan tolkas eller uttyds av samma person eller en annan
person.
Gåvan att tolka tungotal är den enda yttringen
av nådegåvorna som inte kan operera på egen hand. Den bygger på att någon har
sagt något i tungor, så att det finns något att tolka.
Paulus
säger att det är bättre att profetera än att tala med tungor, såvida inte
tungotalet blir tolkat. Om tungotalet blir tolkat får det samma effekt som
profetian, nämligen att församlingen blir uppbyggd (1 Kor 14:5.
Man
måste komma ihåg att tolkning inte är en översättning. Någon som är kritisk
till övernaturliga manifestationer på gudstjänsterna och som sitter och räknar
ord kan konstatera att tungotalet var mycket längre än uttydningen, och att det
då måste vara något fel med tolkningen eller tungotalet. På samma sätt som med
profetia tolkas emellertid budskapet av budbäraren och blir då färgat av
budbärarens sätt att uttrycka sig, samt hans eller hennes ordförråd och
dialekt.
Nästa
avsnitt i denna serie kommer nästa tisdag.