Här kommer den andra av de tre
korta artiklar som Rut och jag blivit ombedda att skriva om den sista
tiden. Den sista kommer nästa onsdag.
______________
"Den dubbla utgången" - Peter Baronowsky
Talet om ”den
dubbla utgången” är ett genomgående tema i Nya Testamentet.
Den som talar
mest och tydligast om detta är Jesus själv.
I
Matteusevangeliet 7:13-14 talar Jesus om att det finns två vägar. Det finns en
port som är vid, och en väg som är bred som leder till fördärvet. Jesus säger
att det är många som väljer den vägen. Sedan finns det ytterligare en port och
den är trång och den följs av en smal väg som leder till livet. Jesus säger att
det är få som finner den vägen.
Det finns
alltså två vägar att gå. Den ena leder till fördärvet och den andra till livet.
Detta är vad vi brukar kalla ”den dubbla utgången”. Det är våra egna livsval
som avgör vart vi är på väg. Visserligen säger Jesus att det är få som finner
den smala vägen, men Jesus säger också bara några verser tidigare att den som
söker han finner (Matt 7:8).
Även om ingen
förkunnar det tänker många ungefär så här: Det finns en bred och behaglig väg
där syndarna går fram och slutar i fördärvet. Så finns det en besvärlig smal
och krokig väg där man inte kan göra något som är roligt. Den är till för
präster, pastorer, frälsningsofficerare och speciellt andliga kristna. Där
emellan finns en kompromissväg där ”vanliga” kristna plockar det bästa från de
två olika vägarna. Men problemet är att en sådan väg inte finns i Jesu
berättelse. De som lever i den illusionen kommer en dag att upptäcka att den
vägen inte existerar. Att inte välja är också att välja.
I den kanske
mest kända bibelversen i hela Bibeln säger Jesus samma sak. Den versen brukar
kallas ”Den lilla Bibeln” för att den sammanfattar hela Bibelns budskap i en
enda vers: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin
enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha
evigt liv” (Joh 3:16).
Här
ser vi också de två ”utgångarna” i livet. Att gå förlorad eller att vinna livet.
Jesu kärlek till var och en av oss uttrycks i att han offrade sitt eget liv för
att göra det möjligt för oss att få ta del av det eviga livet. Men det är vi
som väljer! Var och en som tar emot honom ger han rätten att bli Guds barn (Joh
1:12). Jesus vill att vi alla ska bli frälsta (1 Tim 2:4), men han tvingar
ingen.
I
Jesu stora tal om den sista tiden berättar han en liknelse om tio jungfrur som
tog sina lampor för att möta brudgummen (Matt 25:1-13). Det verkade som om de
alla var beredda att möta brudgummen. Alla hade lampor i sina händer medan de
väntade. Men brudgummen dröjde och alla tio brudtärnorna somnade. Mitt i natten
var det någon som ropade ”brudgummen kommer”. Då blev det liv i jungfrurna. Fem
av dem hade olja i sina lampor och gick in till bröllopsfesten. De andra fem
hade ingen olja och fick ge sig iväg för att köpa. Då de kom tillbaka möttes de
av en stängd port och de ropade ”öppna för oss”. Men dörren öppnades inte. Här
möter vi igen den dubbla utgången. Till synes var alla likadana, men det var
bara fem som verkligen var beredda att delta i bröllopet. Medan några fick vara
med på festen står de andra utanför och kommer inte in. Jesus avslutar
liknelsen med orden ”Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han
kommer”.
Då man talar
om den dubbla utgången ställs man inför frågan om när och hur denna fråga ska
avgöras. I Uppenbarelseboken kan vi läsa om den slutliga domen. Hur många
domstillfällen kommer det i så fall före den slutliga domen? Och vad händer med
oss och med alla som dött före oss under tiden vi väntar på den slutliga domen?
På begravningar
säger man ofta två helt olika saker. Dels säger man att den döde har ”gått hem
till Herren” och samtidigt säger man att den döde ska vila i frid och att
Herren ska uppväcka honom eller henne på den yttersta dagen. I Frälsningsarmén
säger vi frimodigt att den döde har blivit befordrad till härligheten. Men
härligheten kan väl knappast vara att vila i jorden till uppståndelsens morgon.
Jesus säger till rövaren korset: ”Idag ska du vara med mig i paradiset”,
samtidigt som vet vi att Jesus inte gick till något paradis den dagen utan
tvärtom till dödsriket, för att uppstå igen på tredje dagen.
Jag tror att
man kan tänka sig att dödsriket är en plats där alla döda samlas i avvaktan på
den dubbla utgången. I dödsriket finns ingen tid. På samma sätt som i evigheten
råder där ett tidlöst tillstånd. Det är ingen som behöver hålla reda på vilken
veckodag det är i dödsriket och det är förmodligen ingen som frågar i evigheten
hur mycket klockan är. Tid finns bara inte. Den som dör kan mycket väl uppleva
att han i dödsögonblicket möter Jesus, även om det har gått hundra år efter
begravningen.
Men det finns
också några undantag. Några personer hämtade Gud hem direkt utan att de hann
dö. Där har vi till exempel Hanok. Vi vet inte så mycket om honom, men vi vet
att han vandrade med Gud och så en dag hämtade Gud honom (1 Mos 5:22-23). Sedan
har vi Elia. Han dog inte heller utan Gud hämtade hem honom i en eldvagn (2
Kung 2:11). Kanske slutade det på samma sätt med Moses. Det står att Herren
själv gick för att begrava honom och ingen har sedan dess hittat den graven (5
Mos 34:5-6). Vi får veta i Judas bok att det uppstod en strid mellan djävulen
och ärkeängeln Mikael om vem som hade rätt till Moses kropp (Jud v.9). Det kan
vara en trolig förklaring till att Moses senare dyker upp tillsammans med Elias
på förklaringsberget.
Men nu går vi
över till domstillfällen som hör ihop med tidens slut. I förbindelse med att
den stora vedermödan ska komma över jorden sker en uppryckelse av Kristi brud,
församlingen, till himlen. Uppryckelsen innebär en form för domshandling. Någon
tas upp och någon lämnas kvar.
Då plötsligt
miljoner människor försvinner från jorden är det några som förstår vad som
hänt. Det kan vara människor som var med i den kristna församlingen, utan att egentlige
vara med, kulturellt kristna eller namnkristna. De känner väl till
bibelberättelserna. Här kan jag tänka mig att många judar kommer att vakna och vända
sig till Jesus då de förstår att han var deras Messias. Många blir frälsta men de
kommer att möta en svår tid under vedermödan. Många kommer sannolikt att bli
martyrer.
Då Jesus
kommer tillbaka och vedermödan är slut ska alla dessa som blev martyrer under
vedermödan uppstå: ”Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att
de vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord och inte hade tillbett vilddjuret
och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde
och regerade med Kristus i tusen år” (Upp 20:4).
De övriga
döda får vänta ytterligare tusen år till den slutliga uppståndelsen då de döda ska
ställas inför tronen. Böcker ska öppnas och de döda ska bli dömda efter sina
gärningar (Upp 20:12). ”Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades
han i eldsjön” (Upp 20:15).
Detta är den
slutliga ”dubbla utgången”.
Till
eftertanke:
- Då Jesus
talar om den dubbla utgången säger han att porten till livet är trång. Men det
verkar som om församlingen idag försöker göra porten så bred som möjligt. Vad
tänker du om detta?
- Budskapet
om den dubbla utgången är ett bärande tema genom hela Nya Testamentet. Hur
kommer det sig att ämnet knappast förkunnas från predikstolarna idag?